I de två senaste avsnitten av sin podd har Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby först frågat sig om det inte vore dags för metoo att nå svensk hiphop, för att sedan berätta om hur de samlat in vittnesmål om övergrepp där flera svenska artister namnges.

Så är det på tiden?

Både ja och nej. Ja, i bemärkelsen att när metoo briserade för drygt sju år sedan och mediernas strålkastarljus riktades mot kändisar var svenska rappare inte bland de som uppmärksammades. Nej i bemärkelsen att det faktiskt pågick en rätt omfattande diskussion om misogyni, sexuellt utnyttjande och övergrepp inom hiphopens dansscen 2017-2018.

Det här kan låta petigt, men det visar dels på hur bred hiphopen är, dels hur metoo nådde sammanhang där det fanns rätt tydliga strukturer och institutioner, men i mer lösa sammanhang blåste det så att säga bara förbi. Det fanns förvisso försök att initiera åtgärder i krog- och klubbvärlden, men det rann i stor grad ut i sanden jämfört med till exempel teatern, eller för den delen media eller poliskåren.

Bramme Sey och Ndow Norrby har inte för avsikt att namnge artisterna de samlat in vittnesmål om, utan ge en bild av vidden. Deras diskussion om huruvida det är tid för ett metoo för svensk hiphop är på en och samma gång välkommet och knepigt.

Välkommet för att hiphop skulle må bra av att ta tag i sådant som skadar kulturen, och det gör garanterat misogyni. Knepigt för att det delvis osynliggör om metoo inte redan har nått hiphopen, samt ensidigt........

© Göteborgs-Posten