De senaste åren har ett särskilt ämne fått betydligt mer uppmärksamhet i media än tidigare: manlig skallighet. Böcker har skrivits, dokumentärer har gjorts, artiklar har publicerats.

Män sitter i intervjuer och berättar om identitetsförlust och sorg. Det visas kanske glada bildmontage från yngre år. Samma herrar står då på gräsmattor, med hundar, grillbrickor och luden skalp. De ser muntra och samlagsdugliga ut.

Men nu är håret borta och livet mindre. Någon har försökt skaffa sig ett skägg för att kompensera: det liknar en brun ring av skum runt käken. Någon annan har börjat med lymfyoga.

Slutligen kommer de flesta männen ändå fram till en punkt där de börjar godta sitt förlorade hår, och känner sig bekväma med att vara kala. Vilket gör mig både glad och irriterad.

Den brittiske journalisten Stuart Heritage släppte tidigare i år en bok om just ämnet hårförlust med titeln: ”I slowly learned to not hate having no hair (and you can too)”. Heritage har själv förlorat sitt hår, men försonat sig med denna förändring. Journalisten förkunnar att han nu ingår i ett ädelt brödraskap av män utan hår. Han listar sina ”bald heroes”: Skådespelaren........

© Göteborgs-Posten