Jämställdhetsmyndigheten befinner sig i kris. Arbetsplatsen präglas av dålig arbetsmiljö, konflikter och bristande likabehandling (GP 5/1).

Generaldirektören tror att en delförklaring kan vara att myndigheten drar till sig personer som är ”extra uppmärksamma och känsliga” för den typen av problem. Den fackliga företrädaren tror också att de anställdas träning i att ”se maktstrukturer” kan spela in, även om det förstås inte är hela förklaringen.

Troligen utan att mena det sätter myndigheternas företrädare därmed fingret på ett problem i dess själva grunduppdrag. Om man tränar människor i att se orättvisor runt i kring sig kommer de att se orättvisor. Ideologin bakom Jämställdhetsmyndigheten förutsätter att alla orättvisor i teorin kan avskaffas – en perfekt värld är möjlig – men det är i grunden bara en politisk fantasi. Det förklarar också varför arbetet för att uppnå perfekt jämställdhet aldrig kommer att upphöra. Gör man framsteg hittar man bara nya orättvisor, genom att träna upp känsligheten ytterligare. På så sätt kan man aldrig slutföra det problem man satts att lösa. Myndigheten ägnar sig åt ett evighetsarbete. Frågan är om någon blir gladare av det eller om det ens gagnar någon rimlig definition av jämställdhet.

Nu ska sägas att Jämställdhetsmyndigheten och liknande statliga institutioner – som institutet för mänskliga rättigheter – aldrig varit inriktade på praktisk problemlösning. De är i första hand ideologi- och uppfostringsmyndigheter som driver opinionsbildning – omskriven som utbildning, utvärdering och informationsverksamhet – riktad mot andra myndigheter, riksdag och regeringskansli.

Arbetsmiljöproblemen på myndigheten och den extremt sneda könsfördelningen bland de anställda – 85 procent av de anställda är kvinnor – kan tyckas pikant för en naiv betraktare. Men man måste förstå att ideologiproduktionen i första hand fyller ett självändamål.........

© Göteborgs-Posten