Hoppas att mitt barn och min hund kommer överens, tänkte jag när jag var gravid, för annars måste jag adoptera bort barnet. Ja, det är ett skämt, men också lite sant, för innan min dotter föddes fyllde min hund en liknande plats i mitt liv. Jag minns hur en vän, som själv hade både barn och hund, såg mig i ögonen och sa: du förstår det inte än, men du kommer att känna en ännu starkare kärlek till ditt barn än vad du gör till din hund. Jag tänkte att det var omöjligt.

Min hund är en vit prinsessa, ståtlig och magisk, för fin för denna värld. Sen hon kom till oss för över åtta år sedan har hennes behov alltid kommit före mina, precis som mitt barns gör nu. Jag skulle inte adoptera bort mitt barn för henne, men jag skulle inte heller göra tvärtom.

Min hund lärde mig att vara osjälvisk och när hon inte är hemma hör jag hennes tassar mot parketten ändå. Jag ser hennes långa vita hårstrån i varje hörn trots att jag dammsuger varje dag men det är okej. “Nån gång ska vi bo fint igen”, säger min kille, men inte nu för vårt hem är en tvåårings och en väldigt stor hunds värld och vi bara lever i den.

Instagramprofilen........

© Göteborgs-Posten