Världens mest självupptagna människa går ut ur terapirummet och låter meddela att felet hela tiden var att hon inte prioriterat sig själv. Hon borde inte bry sig så mycket om andra, sluta visa så himla mycket hänsyn! Så det så.

Historien är lika gammal som terapin. Allt sedan analys uppfanns har misstänksamheten mot umgängesformen, läkemetoden, varit ungefär densamma. Att en omnipotent terapeut dundrar in och dillar i en sårbar person smörja utan bäring på den riktiga världen. Eller, tvärtom, att analysanden bygger om terapirummet till en ekokammare och låter det egna ältandet få sanningsstatus genom att studsa mot psykologens fina titel.

I den amerikanska författaren Abigail Shriers bok ”Bad Therapy: Why the kids aren’t growing up” (Penguin, 2024) förklarar hon den yngre generationens alla problem med en överpsykologiserad och övertänkande kultur. Shrier beskriver ett slags epidemi av känslomässig hypokondri, unga friska människor kan inte sluta leta destruktiva beteendemönster eller kognitiva symtom hos sig själva. Med eller utan, men helst med, ett team av vårdpersonal omkring........

© Göteborgs-Posten