När jag läser boken De norrländska stålsatsningarna (Magnus Henrekson, red.) slås jag av hur historien ständigt verkar dömd att upprepas, och att den dessutom oerhört ofta formas av människor som lever kvar i den verklighet de växte upp i för fyra–fem decennier sedan.

De jättelika satsningar som nu genomförs i Norrland är ingenting annat än en upprepning av de första efterkrigsdecennierna, när en ny stålindustri blev kärnan i den sista europeiska storhetstiden. Enorma stålverk byggdes längs kusterna, och de nya valsverken tryckte ut plåten som var råvaran till den snabbt växande bilindustrin. Men redan i slutet av 1960-talet var de gyllene åren över, och sedan följde bara en utdragen och inflationsdrivande subventionsrullning, innan de ekonomiska realiteterna gjorde 1980-talets nyliberalism och omstruktureringar oundviklig. Exakt samtidigt höjdes dessutom tempot i de digitala industriernas och nätverkens genombrott.

Kärnan i digitaliseringen är Moores lag, som i korthet innebär att de tekniska möjligheterna fördubblas vart annat år. Det gör att tekniken är naturligt opportunistisk och oavbrutet tränger in på nya områden. Eftersom utvecklingen är så oerhört snabb är den också ytterst svårreglerad: intressegrupper och politiker hinner inte reagera. AI är det senaste exemplet, som kommer att innebära en genomgripande förändring av den nya kunskaps- och servicesektor som växt de senaste decennierna.

Men i de digitala utvecklingskomplexen har systematiska europeiska svagheter efterhand avslöjats på ett obarmhärtigt sätt. Amerikanska eller östasiatiska techgiganter och den start up-kultur........

© Affärsvärlden