När jag läste IVA:s rapport om industriinvesteringarna i Norrland kände jag ett starkt behov av att försöka se helheten i den europeiska omställning som Norrlandssatsningarna är en del av. Fortsätter man därför med att ta del av internationella studier växer bilden av en allt hårdare reglerad och subventionsfylld europeisk industripolitik fram.

En sak jag tydligt känner igen från min doktorsavhandling om stålkrisen i EU på 1970- och 1980-talen är den dynamik som finns mellan den övernationella europeiska nivån och de nationella möjligheterna att subventionera eller snedvrida marknader.

Men det finns en avgörande skillnad mot hur det såg ut för ett halvsekel sedan. På den tiden arbetade den övernationella EU-nivån för att minska de nationella dolda handelshindren och subventionerna. Idag är det tvärtom den gemensamma europeiska nivån som driver på regleringarna och stöden.

Under resten av 2020-talet riskerar EU att skapa isolering av den europeiska industrin, samtidigt som konflikterna inom EU också får en tendens att öka när konkurrensen om stöd och den inhemska marknaden tilltar.

Den europeiska industripolitiken har utvecklats i faser, med start i 1950- och 1960-talens försök att hämta det bästa från den amerikanska massproduktionstekniken, som sedan ofta blev framgångsrika när de användes i en ny och mycket större tullfri europeisk miljö. Men det var framför allt en imitativ strategi, som havererade under 1970-talet, när européerna bara lyckades hitta förlorare i takt med att den starkt innovativa och mycket mer komplicerade digitala tekniken bröt igenom.

Det enda man lyckades åstadkomma med industripolitiken under det decenniet var inflation och handlingsförlamning, vilket under 1980- och 1990-talen medförde ett skifte till den........

© Affärsvärlden