Vi hör ständigt om nya satsningar på grön omställning som alla är enastående fantastiska och världsledande. Några samtidsrelevanta pärlor är förstås S-toppen och ex-ministern Karl-Petter Thorvaldssons (S) formulering om Sverige som en ”supermakt inom batterier”.

Centerledaren Muharrem Demiroks ordalydelse om att svenskarna kommer ”bada i guld” tack vare det fossilfria stålet står förstås också högt i kurs.

Självfallet är inte fenomenet skryt eller grönt skryt nytt under solen. Även Svegs satsning på cellulosabaserad etanolproduktion (med tillhörande bananodling!) med hjälp av restvärme benämndes som ”världsledande” 2008. Detta skedde när en kinesisk delegation beskådade förhoppningarna om nyindustrialisering – som aldrig blev annat än just förhoppningar.

Antalet misslyckade etanolfabriker, utdragna kommunala biogas-haverier och konkursmässiga vindkraftsanläggningar som besmyckats med etiketten ”världsledande” eller ”världsunik” är nu så stort att dessa epitet kanske borde betraktas som förolämpningar.

Svensk industri präglas ofta av lågmäldhet. Normen lyder att snillrika uppfinningar, kostnadseffektiv produktion och resultat på sista raden får tala för sig själva.

När det kommer till grön omställning tycks dock politisk........

© Affärsvärlden