Under de tränare jag har spelat för har fokuset på sitt eget spel varierat. Vissa tränare har valt att enbart nämna två eller tre starka punkter hos motståndarna som vi skulle ha extra koll på. Till exempel om de hade en Besara som är duktig på att hitta offensiva ytor och komma till skott eller om de hade en Kiese Thelin som är smart inne i boxen. Sen låg resten av fokuset på vårt eget spel och hur vi skulle såra motståndarna. Typ så som Sirius verka agera.

Någon annan tränare valde att berätta precis allt om motståndarna. Vilka skosnören högerbacken hade eller hur lång anfallaren är i centimeter. Alla är vi olika men den approachen tyckte jag inte om lika mycket. Under ett år i Kalmar hade vi en genomgång om IFK Norrköping på det sättet. Efter genomgången gick vi spelare ut ur mötesrummet och var nedslagna. För vi hade precis fått veta att Norrköping var starka i spelet bakom vår backlinje (de ville gärna attackera där), att de hade väldigt starka yttrar som gillade att utmana eller att slå inlägg (vilket de också var bra på), att de var duktiga på att komma in i ytan framför vår backlinje och komma till skott och dessutom var de bra på fasta situationer. FAN! Var det världsmästarna vi skulle möta? Hur vi än försvarar så verkar de ha ett annat sätt att attackera oss på! I tillägg la vi sedan hela träningen på att träna försvarsspel mot alla de här olika attackerna. Det kan tyckas ambitiöst och bra så klart, men poängen är den att vi inte hade en aning om hur vi själva skulle spela. Vi visste precis hur Norrköping skulle spela men var väldigt osäkra på oss. I min värld bör man givetvis ha koll på motståndarna men huvudfokuset ska alltid vara på sitt eget sätt att vilja spela, på sitt sätt att försöka vinna matchen och inte bara på sättet för att undvika en förlust.

Klapp klapp

Tillbaka till matchen i Uppsala. Man hade kunnat skriva en hel novell om den. Sirius gör många saker otroligt bra och är framför allt starka i sitt spel i de snabba attackerna. Milleskog har hittat ett flyt i Sirius som man inte riktigt fick se i Djurgården. Kvick både med och utan boll och ett ständigt orosmoment för motståndarnas försvar. Jocke Persson likaså. Av naturliga skäl har vi inte fått se honom särskilt mycket i år ännu men när han kom in i matchen mot MFF var han en nagel i ögat. Liggmålet till 3-2 är fräckt och påpassligt och en blandning av skicklighet och tur. Men han skapar de lägena.

I motsatt riktning fick vi under andra halvlek se ett Malmö som hade bestämt sig för att vända underläget. Taha Ali var med från start och utmanade som vanligt sin försvarare med hjälp av sina kvicka fötter. Assist till Nanasi och en hockeyassist till Bolins 2-2. Vilket anfall förresten! Klapp klapp kallades det förr, numera säkert något annat. Ali får bollen och bryter in i planen medan Nanasi löper förbi honom och in i straffområdet. Ali passerar sin gubbe och när man tror........

© fotbollskanalen