Medan röster räknats, mandat farit fram och tillbaka och SVT:s superprognoser duggat lika tätt som Göteborgsregn i november har jag glatt mig åt resultatet av ett helt annat röstningsförfarande – ett visserligen långt mindre ödesdigert sådant.

Under måndagens Emmygala i Los Angeles tilldelades tv-serien ”Widow’s bay” 14 statyetter. Men till skillnad från mandaten som gick till Magdalena Anderssons slöa insats och ramsa om ”tolv till fjorton SD-ministrar” var var och en av statyetterna extremt välförtjänt. (Den som kom på tanken att gå till val på att varna för andras regeringsbildning hellre än att formulera ett tydligt alternativ själv har, för övrigt, gjort mer för det postpolitiska tillståndet än många andra de senaste trettio åren.)

Jag vet att jag vanligtvis brukar ondgöra mig över streamingsamhällets tomhet och den ändlösa raden av säsonger som staplas på varandra i tv-dramatikens glädjelösa underhållningshelvete på det här utrymmet.

Men ”Widow’s bay” är något annat. I bjärt kontrast till det outsinliga utbudet av zombieapokalypser och young adult-serier om kärlekskranka vampyrer rör det sig om något originellt, ett excentriskt möte mellan gotisk spökhistoria, byskildring och........

© Göteborgs-Posten