I början av sommaren kom författaren, tv-personligheten och poddaren Tone Schunnessons tredje roman ”Ultravåld”. Boken hade en bra titel och ett snyggt omslag. Samtliga kritiker hyllade den. ”Ett gammaldags rejält romanbygge med långa utvecklingslinjer och vändpunkter som kommer där en klassisk dramaturgi vill ha dem” skrev Kristoffer Leandoer i Aftonbladet (8/6) och gav boken fyra plus.

I Expressen (7/6) hävdade Jesper Strömbäck Eklund att Schunnesson ”är på väg att bli en skarp och mångbottnad stilist”, medan Lara Levin Amin (GP, 5/6) ansåg att författaren hade skrivit ”ett stycke exemplarisk samtidsprosa”. Sydsvenskans Julia Svensson (4/6) kallade boken för ”en originell och poetisk berättelse” och krävde att den skulle få höstens Augustpris.

Längst gick kanske Anna Hallberg som öppnade sin recension i DN (4/6) med att konstatera: ”Jag kan bara komma på en svensk författare som skulle klara det Tone Schunnesson gör i ’Ultravåld’, och han är död.” Det visade sig syfta på Lars Norén. Jag förstår att jag måste läsa ”Ultravåld”.

Besvikelsen är omedelbar. Redan bokens första mening innehåller ett språkfel. Nåväl, det är bokens förvirrade matriark Monica som talar. Hennes plattitydfyllda tirader avbryter den allvetande berättaren regelbundet genom boken. Ofta låter hon som en dålig översättning från engelska: ”När jag var ung tänkte jag att livet var en rad händelser som bara skedde.”

Alltför lik vår vardagliga misshandel av svenska språket för att fungera........

© Göteborgs-Posten