I Sverige provoceras många av idén om att det finns en kulturform som står över den folkliga eller den populära kulturen. För att bli förlåten som kulturelitist i Sverige måste du kombinera elitismen med någonting underhållande, excentriskt eller charmigt.

Ett exempel är dirigenten, tonsättaren och kritikern Sten Broman, som blev programledare för ”Musikfrågan Kontrapunkt”, ett slags folkbildande frågesport om klassisk musik. På 1960-talet hade programmet som mest 12 miljoner tittare i de nordiska länderna.

En sådan persons kulturelitism, som bland annat uttrycktes i en sågning av dragspelet och dess repertoar , kunde många ha överseende med eller till och med beundra. Men det var under en tid då högkulturen också hade en bredare publik. I dag har högkulturen snarast förpassats till subkultur.

Ingen politiker med självbevarelsedrift skyltar med verklig kulturelitism i dag. Reinfeldts skyltande med sitt ensidiga Läckberg-läsande var nog medvetet, och Ebba Buschs okunskap om vilka som skrev Giftas och Gösta Berlings saga lär snarare gynna henne politiskt.

Från högerhåll angrips kulturelitism med argument om att det är marknaden som avgör värdet på varor och tjänster, även kulturella sådana. Från vänsterhåll brukar kulturell elitism anklagas för att vara hierarkisk, exkluderande och klassföraktande. Högern hänvisar till marknadsargument, vänstern till politik. Sådana perspektiv kan lätt bli torftiga.

Marknaden har en tendens att göra majoritetens smak till den dominerande. Kulturelitismen bygger på motsatt logik, nämligen att smaken hos en liten initierad grupp står över den populära.

Det finns etablerade exempel på detta. Svenska Akademin är en av de få verkligt fristående kulturelitistiska organisationer som finns i vårt land. Dess aderton medlemmar anses vara så pass kvalificerade att en nobelprisbelönad författare har betydligt........

© Göteborgs-Posten