Davidson har tagit på sig allas vår tourettes

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Fellatio är en form av oralsex där en person stimulerar en mans penis med munnen, läpparna och/eller tungan”, informerar Chat GPT.

Raderna forsar fram på skärmen – tills de plötsligt avbryts av ett meddelande i fetstil, att det här är ett ord som Chat GPT nog inte riktigt vill befatta sig med.

Jag visste att det är en pryd AI-tjänst, men det här var väl ändå väl sippt?

Jag frågade Chatte om fellatio då det dyker upp i Gisèle Pelicots självbiografi ”En hyllning till livet”. Det var så länge sen jag hörde denna härligt gamla term, att jag blev fundersam om det betyder nåt annat än jag trott?

Varför berättar jag det här? Har jag månne en släng av Tourettes syndrom?

Det är en sjukdom som mitt ängsliga Word-program rödmarkerar – det finns inte. Förmodligen för att man inte ska kränka dem som plågas av ofrivilliga tics i form av blinkningar, ryckningar, hostningar, harklingar eller som inte kan låta bli att säga fitta och annat mindre gångbart i sociala sammanhang.

Eller börjar jag en kolumn med fellatio för att jag är rutinerad nog att veta hur man bygger en text som folk vill läsa? För diagnos eller inte, så gillar de flesta att läsa fula eller förbjudna ord. Det vill säga, de där orden alla tänker men aldrig säger, för man vill inte kränka nån eller skämma ut sig.

Som publiken på filmgalan Bafta tidigare i veckan. Den har så många lager att jag får yrsel.

En film om världens mest kända människa med tourettes, John Davidson, vann pris. Davidson själv satt i publiken och vrålade okvädningsord kvällen igenom. När de svarta skådisarna Michael B Jordan och Delroy Lindo gjorde entré som prisutdelare, ropade Davidson ”n-ordet”. Då kände sig kvällens värd Alan Cumming tvungen att komma med en förklarande ursäkt till alla i publiken som kände obehag – för egen del, inte av empati med Davidson.

Att klippet har blivit så spritt beror på att John Davidson finns i oss alla.

Alla tänker de förbjudna orden, eller säger dem i kretsen av sina närmaste. ”Jag gör ingen skillnad på folk”, visst okej, men likväl dyker n-ordet, f-ordet, z-ordet och så vidare upp i de mest städade av skallar. Till och med y-ordet!

All komik handlar om att vi borde vara på ett visst sätt när vi egentligen är nåt annat. Ståuppkomiker plockar upp små korn av saggighet som de kavlar ut, och vi skrattar åt att de vågar skylta med det som vi själva önskar att ingen annan ska få veta.

Det som skiljer John Davidson och andra med samma diagnos, är att han inte kan låta bli att säga de där orden alla klämmer på. Alla tänker inte alla ord, men alla tänker något eller några. Den som påstår nåt annat ljuger om sig själv.

Davidson är lite som Jesus, som har tagit på sig allas vår tourettes. Vi tittar på klippet från Bafta och går sen vidare lite renare, trots att vi inte är det.

© Aftonbladet