”Även där finns det gott om friska sittnödiga som är tunga i gumpen.” |
För många år sedan nu var jag med om en elak ridolycka. Skenor sattes in, foten spikades på och det hela fungerade bra fram tills för några år sedan. Eftersom jag hade hästar att ta hand om, seminarier att moderera och hundar som ville ut i skogen bet jag ihop och tänkte att det skulle gå över. Det gjorde det inte. Brosket var borta, benpiporna gnagde.
Så för snart ett år sedan blev jag opererad. Att jag skulle vara svårrörlig en tid hade jag räknat med, men inte att jag skulle bli nertryckt i en rullstol i flera månader och därefter länge beroende av kryckor.
Det var en hjälplös och nyttig erfarenhet.
Sex veckor efter operationen beviljades jag färdtjänst. Det var en välsignelse. Chaufförerna hade änglars tålamod, drog med gott humör rullstolen över trösklar, trappsteg och kullersten. När jag väl hade kommit upp på kryckor började jag att åka med den ordinarie Skånetrafiken i möjligaste mån. Skåneexpressens höga trappsteg var inte att tänka på. Men regionbussarna gick bra. Det var en frihet att kunna ta mig till biblioteket. Dagen när jag på egen hand kunde åka 5:an till Lund var en seger.
Vad som varit slående är hur snälla människor faktiskt är, hur de vill hjälpa, skyndar att hålla upp dörrar, ger rullstolen en knuff i uppförslut, bär matkassar, studsar upp och bereder plats. Det gäller inte minst ungdomar, särskilt killar med invandrarbakgrund.
Men det finns undantag.
De flesta bussar och kollektiva färdmedel har särskilda platser reserverade för personer med fysiska funktionshinder, oftast två dubbelsäten i främre delen av bussen. De är utmärkta både med dekaler och avvikande orange färg. Att platserna nyttjas när det är fullt i övrigt är självklart. Men då håller man väl rimligen koll om det stiger på någon som kan behöva platsen bättre?
Jag säger ingenting om utsjasade småbarnsföräldrar kollapsar på närmaste lediga säte. Eller äldre med ont i leder men utan synbara handikapp. Men väldigt ofta ockuperas platserna av kvinnor i 50-årsåldern som utan svårigheter svingar sig på bussen, breder ut sina prylar över det lediga sätet och sedan stirrar stint in i mobilen, avsiktligt döva och blinda för omvärlden.
Empatistörning är inte ett fysiskt funktionshinder, muttrar jag då. Inte mental efterblivenhet heller.
I Stockholm har SL, som sköter kollektivtrafiken, bestämt sig för att ta fram ett särskilt märke att sätta på jackan för den som behöver en sittplats (SvD 20/3). Även där finns det reserverade platser på pendeltåg och tunnelbana. Men även där finns det gott om friska sittnödiga som är väldigt tunga i gumpen.
Märket ska delas ut i tunnelbanespärrar och på mödravårdscentraler.
Det känns, faktiskt, ganska onödigt. Om man inte ser att man har satt sig på handikapplats, inte noterar en stor gravidmage ens när den befinner sig i ögonhöjd och om man blundar för en käpp eller en gipsad fot, då lär man knappast reagera på ett diskret rockmärke heller. Det är inte uppmärksamheten utan något helt annat som brister.
Själv hoppas jag snart kunna slänga kryckan. Men blir det åter aktuellt kommer jag att montera in en grisfösare i kryckspetsen.