”Blod och jord – var hörde vi det senast?” |
Blut und Boden. Och bark i brödet. Sen är det väl bara vadmalen som saknas i Sverigedemokraternas och Jimmie Åkessons nationalfabel om de vedermödor och umbäranden som ska ha danat en riktig svensk. Endast den som slagits för torvan, under vilken dussintalet generationer förfäder ligger nergrävda, kan göra anspråk på och omfamnas av den äkta svenskheten.
Blod och jord – var hörde vi det senast?
Man skulle kunna vifta bort Jimmie Åkessons rappakalja i partiledarintervjun i DN (10/3) om det nu inte vore så att han gör anspråk på framträdande ministerposter om olyckan är framme i valet i höst. Trodde någon att Åkesson normaliserats av samarbetet är det fel. I den mån han framstår som mindre brun idag beror det på att SD färgat av sig på övriga Tidöpartier, kontrasterna minskat.
Åkesson älskar Sverige, förklarar han svulstigt, för att det är hans land, hans fäder som vilar i jorden:
“Det är ju människor som jag är släkt med och som har slagits och dött och ätit bark för att vi ska få ha den här lilla landplätten. Det handlar inte om värderingar. (...) Vi har haft en del krig genom historien och försvarat vår lilla landplätt. Väldigt många människor har offrat väldigt mycket för att bygga det här landet. Jag tycker det är direkt respektlöst mot dem att inte ha det perspektivet."
Av ett parti som betecknar sig konservativt kunde man kanske vänta sig åtminstone rudimentära kunskaper om svensk historia. Så inte av Sverigedemokraterna.
I den mån Åkessons förfäder fått kämpa för den blekingska torvan var det för att freda sig mot Svensken. Tvingades kvinnorna blanda bark i brödet var det för att männen var utskrivna och krigen skulle finansieras medan uthögerns och SD:s hyllade “hjältekungar” mördade och våldtog, plundrade och brände nere på den europeiska kontinenten. Många av Åkessons släktingar ingick förmodligen därefter i den miljon svenskar som under det slutande 1800-talet flydde hunger och religiös inskränkthet till det stora landet i väster. Som, till skillnad mot Åkessons fränder i dag, tog emot och erbjöd en fristad.
Åkessons elastiska förhållande till sanningen är nu inte någon enstaka förlöpning. Det sorterar väl in i det nationalsvenska narrativ partiet försöker spinna runt ett förflutet som aldrig var, i syfte att sortera vilka som hör till och vilka som aldrig kan komma med.
Efter valet 2018 fick Mattias Karlsson, chefideolog och gruppledare i riksdagen, feeling och skenade ut i rent apokalyptiska fantasier om ockupanter och “utländska fogdar”, om en “förtryckt befolkning” och en liten skara patrioters “existentiella kamp” för nationens överlevnad. Det kan inte ens ursäktas som en metaforisk beskrivning, utgör bara plumpa lögner ämnade att vilseleda och polarisera.
Sverige har aldrig varit ockuperat. Om svenskhet definieras av hur många släktled som förruttnat i moränmark och lerjordar spelar det inte någon roll vad man gör, vad man vill eller hur man bidrar: svensk blir den andre aldrig.
Blut und Boden. Blott Sverige svenska likmaskar har.
Jimmie Åkessons släktingar må ha ätit bark.
Själv tycks han ha fått i sig en rejäl dos svamp.