”Miljardärerna ska beskattas och grön politik ska ge människor ett bättre liv.” |
Högerpopulister är mer strategiska än gröna partier. De lovar sina väljare billigare bensin, gratis tandvård och mer pengar i plånboken. Det är löften som lönat sig, de har rejäl politisk medvind. De gröna däremot kommer med fluffiga och abstrakta löften. En grön röst är en röst som ska ge kommande generationer ett bättre liv med en atmosfär (som inte syns) i balans.
Det krävs att man är en osjälvisk Greta-typ för att nöja sig med detta.
Efter intern självkritik har de brittiska gröna tänkt om. Nu gäller grön populism, eller det svåröversatta green popularism som slagordet lyder, en oväntat framgångsrik kursändring har det visat sig.
Förändringen inleddes under den förra partiledaren Caroline Lucas. Hon distanserade sig från klimataktivisterna i Extinction Rebellion och ändrade sitt budskap. Hennes strategi var att bygga ett bredare folkligt stöd för grön politik med hjälp av vardagsnära frågor som väljarna direkt känner av – höga energiräkningar, extrema väderhändelser och sårbara bostäder. Tanken var att detta skulle förena alla som oroas över klimatkrisen, från ”den lokala fotbollsklubben till lokala bokklubben”, med Lucas ord.
Hon avgick både som partiledare och parlamentariker förra valet och nu skördar hennes efterträdare Zack Polanski framgångarna med Green Party 2.0.
Polanski är en karismatisk politiker som uttrycker sig med slagfärdiga enkla meningar. Han lovar väljarna två saker: miljardärerna ska beskattas och grön politik ska ge människor ett bättre liv här och nu. Det har lett till en politisk sensation.
I de senaste opinionsmätningarna är de gröna lika stora som Labour. Medlemsantalet har ökat med 45 procent på mindre än ett år. Nyligen vann de gröna en skrällseger i ett fyllnadsval i Manchester och vann det mandat som Labour haft i över 100 år. Valvinnare var Hanna Spencer, en 34-årig rörmokare som tog väljarna med storm. Hon kampanjande med löften om att införa förmögenhetsskatt, hyresregleringar och statligt stöd för att isolera de kroniskt dragiga brittiska bostäderna, något som ska ge lägre elräkningar. Klimatkrisen hade ingen framskjuten plats i Hanna Spencers valkampanj, lägre koldioxidutsläpp nämndes knappast.
När jag frågar en brittisk journalistkollega varför, blir svaret:
”I en arbetarstad som Manchester har klimatfrågan ingen plats, att kampanja på den skulle ha varit politiskt självmord.”
Det politiska landskapet håller på att ritas om och segerrusiga gröna börjar på allvar diskutera möjligheten att Polanski kan utmana högerpopulisten Nigel Farage om posten som landets nästa premiärminister. Men det finns också kritik. Besvikna partimedlemmar menar att Green Party blivit ett klassiskt vänsterparti som förlorat sin identitet och blivit ”grågröna”.
Frågor om den grundläggande samhällsförändring som krävs för att hejda den globala uppvärmningen har hamnat i skuggan, allt för att inte skrämma bort väljarna.
Erika Bjerström är journalist och före detta utrikeskorrespondent på SVT.
ledare@sydsvenskan.se