”Rättfärdigandet av Trumps krig innebär slutet för folkrätten.” |
Efter veckor av hot inledde USA sin militära attack på Iran. Ett solklart brott mot folkrätten, anser experter på området. USA:s allierade i väst ser emellertid saken annorlunda och menar att en attacks legitimitet måste bedömas också utifrån dess syfte och uppnådda resultat. Underförstått att den kan godkännas om den gör världen bättre: säkrare, rättvisare, rikare, mer tolerant, friare med mera.
Ett begripligt synsätt men problematiskt av flera skäl. Ty vad är bra? Målen är många och står inte sällan i konflikt med varandra. I vart fall på kort sikt. Stabilitet versus frihet, tillväxt versus miljö och så vidare. Vilket mål ska prioriteras?
Mål vi värnar i väst – liberal demokrati, mänskliga rättigheter, med mera – uppskattas inte alltid av politiska eliter i andra länder. Vems synsätt ska då råda? Att överlåta bedömningen på FN:s säkerhetsråd är meningslöst då FN är så splittrat att det idag knappast kan enas om någonting. Återstår den starkes röst. Men vart leder det oss?
När ska resultatet av insatsen utvärderas? Västs bombningar av Libyen visar hur en initial framgång, avlägsnandet av Khaddafi från makten, senare förbyttes till en mardröm – ett laglöst, ledarlöst och våldsamt land.
Det är lätt att känna sympati för Irans befolkning, men folkrätten är tydlig. Våld får bara användas i självförsvar eller efter tillstånd av FN:s säkerhetsråd. Ett regelverk som tillåter att andra aspekter vägs in i bedömningen blir lätt godtyckligt och kolliderar med de grundläggande fundamenten i all rättsordning– likhet inför lagen och förutsebarhet. Andra vägar än väpnat våld måste alltså tillgripas för att som i fallet Iran åstadkomma regimskifte.
President Trumps beslut att bomba Iran strider också mot USA:s konstitution – attacken godkändes inte av kongressen – och Natofördraget. Dess artikel 4 stadgar att ett land som upplever sig hotat ska konsultera de andra medlemsländerna om den fortsatta handläggningen av ärendet.
Så gjordes inte, men trots det förväntas Natoländerna att stödja USA:s attack. Helst aktivt. Spanien som vägrade rätta in sig i ledet och nekade USA att använda deras militära baser hotades omedelbart av Trump med indragna handelsförbindelser. Västs återhållsamma kritik ska nog därför mera tolkas som en rädsla för hämndåtgärder från Trumps sida än en vilja att åstadkomma ett regimskifte i Iran.
USA:s attacker mot Iran förtjänar all kritik. Men kritik förtjänar också USA:s allierade. Med underlåtenheten att tydligt kritisera kriget har de kapitulerat från rollen som den regelbaserade världsordningens beskyddare. Ty med vilken trovärdighet kan de kräva att sanktioner läggs på Ryssland och Iran när de bryter mot folkrätten när USA tillåts göra detsamma utan påföljd. En rättsordning som gäller selektivt förlorar all legitimitet. Rättfärdigandet av Trumps krig innebär slutet för folkrätten och ett tyst erkännande av den starkes rätt.
Anne-Marie Pålsson är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet och tidigare riksdagsledamot för Moderaterna.
anne-marie.palsson@nek.lu.se