Onsdagar klockan 17 är det spontanfotboll på ängen. Ett trettiotal barn och vuxna samlas för att köra järnet i 60 minuter – som ofta blir 90. Linjerna är noggrant kritade och näten i samfällighetens nyinköpta burar rasslar när bollarna skjuts in på uppvärmningen.

Det som först slår mig är skillnaden i barnens och de vuxnas kläder. Barnen spelar enkom i fotbollströjor med de stora namnen på ryggen, medan de vuxna krampaktigt förflyttar sig i funktionsplagg eller Sverige-tröjor från diverse byggvaruhus.

Det andra som slår mig är att inget av barnen spelar i en svensk landslagströja. Mitt under stundande fotbolls-VM så spelar inte en enda unge i den blågula tröjan.

Jag kikar på ryggarna där namnen spänner mellan allt ifrån Del Piero till Lamine Yamal. Till och med en finsmakare i Jérémy Doku-tröja passerar förbi. Men plötsligt så ser jag Gyökeres, inte iklädd en Sverige-tröja dock, det är den grön-svart-vita Sporting-tröjan som kommer farandes längs kanten.

När Sveriges fotbollslandslag presenterade sina........

© Resumé