Hanna Lindberg: Den nya kontorskonservatismen är obegriplig |
Jag hade en chef som ibland inte dök upp på jobbet.
Redan under anställningsintervjun berättade han om sin vana. Ibland behövde han gå ut i skogen och sitta på en stubbe en hel dag. Det handlade om miljöombyte, sa han. Han tänkte bäst där ute, särskilt när han skulle planera nästa nummer av medlemstidningen vi producerade.
Jag tänkte att det snarare sammanföll med fint vårväder. Eller möjligen något mästerskap på tv.
Det här var i början av 2010-talet, långt före pandemin. Långt innan hemmakontoret var ett begrepp. Den som hade fört home office på tal hade framstått som undanglidande och lat. Full närvaro på kontoret gällde. Punkt. Flexibla arbetstider innebar kvällsjobb och inget annat.
Men den här chefen var annorlunda. Nu i efterhand förstår jag att han hade insett något grundläggande om kontorsarbete och kreativitet.
Koncentration kräver ibland avskärmning. Skapande förutsätter frihet.
Pandemin kom också att fungera som ett slags storskaligt experiment. När människor plötsligt skickades hem från sina arbetsplatser försvann mycket av det som brukar kallas kontorskultur. Småpratet vid kaffemaskinen, bakgrundsbruset, de spontana avbrotten och lunchtågen.
Ändå fortsatte arbetet. I många organisationer med bibehållen, ibland till och med ökad produktivitet. Medarbetare vittnade om att de blev effektivare. Om att det blev lättare att arbeta fokuserat när störningarna minskade. Inom arbets- och organisationspsykologin talar man om deep work, ostörda perioder där hjärnan kan arbeta mer komplext och kreativt.
Människor fungerar också olika över dygnet. Vissa är utpräglade morgonmänniskor, andra kvällsmänniskor. En del tänker som bäst klockan sex på morgonen, andra klockan elva på kvällen. Det handlar inte bara om vana utan om hormoner och kroppens egen dygnsrytm.
”Alla ska åter pressas in i samma tidsram”
Trots det drivs människor nu tillbaka till kontoren på bred front. Alla ska åter pressas in i samma tidsram. Företag som gärna framställer sig som innovativa har infört strikta krav på fysisk närvaro, med argument om hälsa och samarbete.
Vi i kommunikationsbranschen lever på idéer, analys och kreativ problemlösning. Ändå organiseras många byråer och kommunikationsavdelningar fortfarande som om de vore produktionslinjer.
Vad är egentligen det värsta som kan hända om någon förlägger sitt hemmakontor till lantstället på måndagen? Att personen kommer tillbaka lite piggare på tisdagen?
Det finns något bakåtsträvande, lätt obehagligt över den nya kontorskonservatismen. Påståendet att ”vi mår bäst av att vara på plats” upprepas som ett mantra av hr. Men bevisen för att människor generellt arbetar eller mår bättre av att sitta på kontoret fem dagar i veckan är tunna. Kontrollvurmande chefer talar om gemenskap, men menar snarare synlighet. Om vi inte sitter vid våra skrivbord, arbetar vi då verkligen?
Min gamla chef hade nog skrattat åt frågan. Och sedan gått ut i skogen.Han visste att tidningen skulle komma ut nästa månad.Och att den skulle bli läst.
Hanna LindbergFörfattare och vd, Kei and Friends