”Jag tänker inte vara tyst” |
Zulimer Vázquez har sökt politisk asyl i Sverige och är människorättsaktivist. Hennes mamma är fortfarande fast i Venezuela som just nu slits sönder och byggs om i realtid.
I Venezuela är tystnad det enda sättet att överleva. I exil är det däremot en plikt att tala, säger Zulimer Vázquez.
– Jag tänker inte vara tyst. I Venezuela kan människor helt enkelt inte tala öppet. Vi som höjer våra röster utifrån känner en skyldighet att göra det, även om det finns en ständig rädsla för vad som kan hända med våra familjer som är kvar i landet. För mig är tystnad inte ett alternativ.
Världen förändrades för henne den 3 januari. I en insats som överraskade det internationella samfundet genomförde amerikanska specialstyrkor en insats i Caracas och grep Nicolás Maduro och hans fru, Cilia Flores.
Åtgärden kom efter årtionden av misstänkt riggade val och en nästan total kollaps av den venezuelanska staten. Även om Maduro nu är i amerikanskt förvar och står åtalad för narkotikaterrorism och narkotikahandel, varnar Zulimer för att kampen är långt ifrån över.
– Det som skedde var i strikt mening ett kirurgiskt avlägsnande, säger hon.
– Det är en enorm lättnad. De flesta venezuelaner känner tacksamhet över att någon äntligen har hjälpt att få bort Maduro från makten. Oavsett vem som utförde det eller om USA:s president Donald Trump är omtyckt eller inte i andra sammanhang.
Zulimer beskriver Venezuela som ett land som redan länge varit under en annan sorts utländsk ockupation, långt innan amerikanerna kom.
– Det är viktigt att klargöra en punkt som ofta utelämnas i den internationella debatten: interventionen i Venezuela började inte nyligen och den initierades inte av USA. I åratal har landet i praktiken varit utsatt för intervention från Ryssland, Kina, Iran och Kuba.
Via underrättelsesamarbete och genom........