För sex år sedan försvarade jag min avhandling inför en publik bestående av en handfull kollegor. Opponent och betygsnämnd deltog digitalt, liksom mina föräldrar som befann sig 100 mil bort. Det var en märklig tid, pandemiåren, och på många sätt en tid som de flesta nog helst vill lämna bakom sig. 

För mig har pandemin levt kvar genom forskningen, och jag tror att det finns en risk att vi i brådskan att gå vidare missar viktiga lärdomar. Kort efter disputationen deltog jag i ett EU-projekt om pandemins ojämlika effekter där jag höll i insamlingen av intervjuer i 30 europeiska länder. Intervjumaterialet bestod av cirka 700 individuella berättelser om pandemin, ofta från personer i särskilt sårbara positioner, och ett återkommande tema var hur de talar om sina relationer.

När vi talar om relationer tänker vi ofta på familj och nära vänner. Men sociologer har länge pekat på betydelsen av något mindre uppmärksammat: de svaga banden till mer ytligt bekanta. De svaga banden visar sig ofta vara viktigare än vi tror. Forskning har länge visat att jobb, utbildningsmöjligheter och nya idéer ofta kommer genom bekanta snarare än genom våra närmaste vänner. Våra närmaste känner vanligtvis samma människor som vi själva och rör sig i liknande miljöer. Bekanta fungerar däremot som broar till andra erfarenheter, kunskaper och möjligheter.

Pandemin blev ett oväntat experiment i vad som händer när dessa kontakter försvinner. När........

© NA