Stora egon förstör den danska borgerligheten |
I tisdags gick danska folket till val. Resultatet är spretigt och svårhanterligt. Den historiskt unika mittenregering som styrt landet – och som bestått av Socialdemokraterna, det största borgerliga partiet Venstre, och Moderaterne, ett slags borgerligt mittenparti – får underkänt. Det måste man säga när dessa partier tillsammans backar med tio procentenheter. Särskilt S gör ett uruselt val och lyckas inte skrapa ihop mer än knappt 22 procent.
Men Mette Frederiksen blir nog statsminister igen, ändå, en tredje mandatperiod. För trots att en tydlig majoritet röstat för borgerlig politik, finns det ingen som kan ena högern och heller inget stort borgerligt parti som kan utmana S om statsministerrollen i en eventuell ny mittenregering.
Det är ett rungande underbetyg åt dansk borgerlighet.
Så vad är det för fel på den danska högern? Ett av felen är Lars Løkke Rasmussen, tidigare statsminister och partiledare för Venstre. När han förlorade valet och statsministerrollen 2019 avgick han som partiledare och bildade i vredesmod över den ostyriga borgerligheten ett nytt parti, Moderaterne. Partiets grundval är inte ideologisk, utan består av strategi: det ska verka för blocköverskridande regeringar utan inflytande från ytterkantspartier.
Tro nu inte att det handlar om att Lars Løkke inte skulle kunna komma överens med Morten Messerschmidt i Dansk folkeparti om, låt säga, integrationspolitiken. De frågorna är lättförhandlade i Danmark. I stället handlar det om ett historiskt agg: När Løkke var statsminister stoppade DF de marginalskattesäkningar han ville göra för att gå ett annat liberalt borgerligt parti till mötes, och det hela slutade med att Løkke framstod som vek och handlingsförlamad.
Så stort är egot på den man som nu är tungan på vågen.
Mette Frederiksen må ha gjort ett historiskt dåligt val – inte sedan 1905 har ett så lågt valresultat för S uppmätts, och då pekade kurvorna uppåt – men ändå kommer hon att bli statsminister. Rasmussen har under valrörelsen gjort en poäng av att ifrågasätta självklarheten i att S alltid måste leda varje regering som de själva ingår i. Men det finns inget borgerligt parti som får mer än tio procent av väljarstödet och ingen annan politiker har större skuld till att det stora borgerliga maktpartiet är halverat och inte på allvar kan utmana S-dominansen, så cry me a river, Lars.
Inger Støjberg är ett annat problem. Även hon är tidigare Venstrepolitiker, känd som migrationsminister under flyktingkrisen. Hennes gamla partivänner och nästan alla andra partier röstade för att hon skulle ställas inför riksrätt för att ha skiljt på asylsökande par där kvinnan var minderårig – ett förfarande som skedde aningen utanför regelboken.
Efter att hon fällts röstade Folketinget för att hon skulle fråntas sin plats i parlamentet. Støjberg ångar av förakt mot det etablissemang som kastade henne under bussen för en formsak, och leder nu sitt eget parti, Danmarksdemokraterna, vars essens är renodlad landsbygdspopulism och agg mot eliterna i storstäderna. Støjberg skulle ha mottagits med öppna armar av Dansk folkeparti men ville själv spela förstafiolen och bidrog därmed till att splittra upp även den delen av högern, och till att göra sin egen aversion mot partiet Venstre till en partiangelägenhet.
Men gör det så mycket egentligen? Vad spelar det för roll om Danmark inte får en borgerlig regering den här gången heller, ja kanske aldrig mer? Kan inte en förnuftig, lösningsorienterad mittenregering vara svaret på vår tids kavalkad av kriser? Samling i mitten, som svar på kaoset i världen?
Det är precis vad sittande statsministern Mette Frederiksen och Lars Løkke också säger. Och det låter verkligen sant och fint; men det är ett bedrägligt resonemang. Det utgår från att vanlig politisk debatt och oenighet är ett demokratiskt problem, något som destabiliserar och måste hållas på miniminivå om det är stökigt i omvärlden. Javisst, handlingsförlamade regeringar och toxisk polarisering är förstås farligt om trycket ökar utifrån, men en tydligt ideologisk regering och en livskraftig opposition är något helt annat – och ett sundhetstecken.
För problemet med mittenregeringar som sätter ideologin på undantag, är att de tenderar att bli väldigt teknokratiska. Man ser ett problem och förhandlar sig fram till en lösning som ser bra ut på pappret. Det var vad som hände när den nuvarande danska regeringen beslutade att det var absolut nödvändigt att avskaffa den populära helgdag som kallas Store bededag. Lediga människor kostar pengar, och det verkade enkelt och rationellt att ta bort den där dagen som ändå bara var en lustig kvarleva från en annan tid.
Men tilltaget orsakade enorma protester och en irreparabel förtroendeförlust för regeringen. Teknokrater har ingen förståelse för det slags fenomen som människor vant sig vid, traditioner som finns för att de finns. De kan så att säga inte se en charmig skogsstig utan att vilja asfaltera den.
Christian Egander Skov är historiker och har skrivit om dansk demokrati och borgerlighet på ett ovanligt och kreativt sätt, först i boken Borgerlig krise (Gyldendal, 2022) och sedan uppföljande i en bok som kommer ut senare i vår, ”Folkeligt skal alt nu være” (Gyldendal, 2026). Han hävdar att en sund borgerlighet är en treklöver: en del liberalism, en del konservatism och en del folklighet. Liberalismens principer och institutioner, parad med konservatismens traditioner och försiktighet, toppad med folklighetens respekt för medborgarnas instinktiva önskan om att få känna sig hemma och känna igen sig i sitt eget land – det är grunden för en politisk kultur som främjar demokrati.
I Sverige får vi ofta höra från politiska kommentatorer att liberalismen borde vara oförenlig med konservatismen, och att båda borde hålla sig långt borta från den folklighet som återfinns hos nationalisterna. Sedan 2022 har vi börjat förstå att dessa tre trots allt kan komma överens om en hel del politik, men det inskärps ofta att det naturligtvis är en tillfällig förbindelse. Egander Skov menar tvärtom att alla tre delarna behövs i en borgerlighet som ska möta en oviss och snabbt föränderlig sam- och framtid.
I Danmark finns den där gynnsamma tredelningen, rikligt representerad. De borgerliga partierna har olika kombinationer och tyngdpunkter och har sammantaget en större bredd än svensk höger. Inte minst finns det mer folklighet och mer konservatism, men även mer ekonomisk liberalism än vad som återfinns här.
Om Lars Løkke och Morten Messerschmidt hade läst, förstått och tagit till sig Christian Egander Skovs analys, hade de slutat att bekriga varandra och insett att deras olikheter inte är ett hinder utan en förutsättning för ett borgerligare Danmark. Tillsammans hade de kunnat arbeta för en ny inriktning: ett land där civilsamhället får lära sig att stå på egna ben och utgöra en spretig och verklig motvikt till staten; ett land som kan kombinera internationella samarbeten med ett sunt ifrågasättande av de konventioner vars bäst-före-datum har löpt ut för länge sedan; ett land där miljöhänsyn balanseras mot människors känsla för marken deras förfäder har brukat.
Ett borgerligare Danmark är ett land där skatt inte ses som ”gemensamma resurser” utan betraktas som medborgarnas pengar som måste förvaltas så försiktigt som möjligt; ett land där man bygger ut föräldraförsäkringen i stället för förskolornas spädbarnsavdelningar och låter familjer bestämma själva över fördelningen av föräldradagar. Ett brett borgerligt styre skulle arbeta för att kämpa ner islamismen – men utan att ta till auktoritära eller etnonationalistiska verktyg; det skulle värna yttrandefriheten och rätten att fränt kritisera all religion, och därför omedelbart riva upp förbudet mot koranbränningar som infördes 2023.
Att Socialdemokraterna hellre regerar med liberaler är en sak; Mette Frederiksen har faktiskt mer gemensamt med Lars Løkke än med Pelle Dragsted och hans vänsterradikala parti Enhedslisten. Men borgerliga politiker som börjar trivas alltför bra i den typen av konstellationer, slutar snart att vara borgerliga. De stänger in sig i ett teknokratiskt glastorn och nöjer sig med att titta ner på verkligheten. Därifrån kan de inte längre känna hur vårsolen värmer, hur gödselstackarna luktar och hur vattnet i bäcken smakar. De hör ingenting, varken fåglarnas kvitter, tonerna från nationalsången eller ropen från människor som protesterar utanför Folketinget.
Ämnen i den här artikeln
Senaste nytt - Ledare
Håkan Boström: Ett gott företagsklimat gynnar även kulturlivet
Naomi Abramowicz: Problematisera inte ungas brist på klimatoro
Adam Cwejman: Miljöhänsyn hotar svenskt oberoende
Håkan Boström: Det behövs fakta om var journalister står politiskt