Vi åkte till Legoland. Det var vi och en avsevärd mängd påsklovslediga tyska barnfamiljer. Men inte fler än att man kunde beundra modellerna av danska slott, Köpenhamns turiststråk och det nybyggda futuriska hamnområdet i Århus, inte fler än att man kunde åka lite karuseller och köra på den legendariska trafikskolan. Det var hellyckat.

När vi kom hem frågade barnen om de fick spela tv-spel. Det fick de inte och började då i stället planera för ett enormt legobygge. De ska använda sina sparpengar till att köpa mer lego, de har börjat skissa på en planlösning och de ska till och med göra platsbyggd inredning. ”Vi måste ju ha en toalett!”

För det är så det funkar. Varje begränsning av skärmunderhållning skapar utrymme för kreativitet. Och det är upp till dig som vuxen – som förälder, som förskolelärare, som grundskolelärare, som rektor, som fritidspersonal, till och med ibland som mormor eller farfar – att säga nej. Tro inte att det finns något annat sätt.

Det talas ofta om en läskris bland barn och ungdomar. Allt färre orkar läsa längre texter, allt färre läser för avkoppling och nöje. Allra längst ner på botten befinner sig en fjärdedel av alla 15-åriga pojkar: de saknar förmåga att ta till sig vanlig text och riskerar att bli funktionella analfabeter som vuxna. Vi kan ännu så länge bara ana vad det kommer att innebära när dessa generationer blir vuxna.

Men att stora grupper kommer att hamna utanför det demokratiska samtalet är klart. Liksom att klyftorna i samhället kommer att öka avsevärt, klyftorna mellan dem som är bildningsbara – och dem som inte ens kan läsa ordentligt. Den bristfälliga integrationen är en del av förklaringen, men långt ifrån hela.

Man kan knappt överdriva allvaret i läskrisen – men därmed skyms lätt det ännu större problemet: koncentrationskrisen. För att kunna försjunka i en litterär text måste man kunna stänga in sig i en mental bubbla. För att förmå sig att läsa längre faktatexter krävs ett bibehållet fokus, så att man kan minnas det man just har läst och ta det med sig in i fortsättningen av texten. Först då kan linjer framträda, röda trådar nystas upp och tanken utvecklas.

Läskrisen avhjälps inte främst genom ännu mer fokus på läsning i skolan – utan genom att kraftigt sanera uppväxtmiljön från sådant som distraherar läsningen. Så att barnen får en rimlig chans att koncentrera sig, till exempel på läsning.

ADHD-diagnoserna ökar för varje år och det är omöjligt att inte se kopplingen. Över tio procent av pojkar i åldern 10-17 år har en ADHD-diagnos, och forskarna tror att siffran snart kommer att nå upp till 15 procent, innan den – förhoppningsvis – planar ut, och då även 11 procent av flickorna antas ha fått en diagnos. En väsentlig del av symptombilden är just svårigheten att koncentrera sig.

ADHD är en knippe högst reella symptom, men det är också änden på ett spektrum. Och det är ett tillstånd som blir plågsamt för onödigt många barn på grund av skolans utformning, med egna projekt, mycket individuellt ansvarstagande, krav på avancerat resonerande från låg ålder, olika slags instruktioner på olika slags digitala plattformar, och en salig blandning av tryckta läromedel, stencilerade läromedel och digitala läromedel.

Det är väl också en lågoddsare att kausaliteten kan gå åt andra hållet också, att barn med medfödda anlag lättare utvecklar ADHD i den miljö som präglas av skärmar och ständiga distraktioner. Den som av naturen har lite svårt att koncentrera sig, får inte övat upp sin koncentrationsförmåga när dopaminkickarna hela tiden finns ett klick bort.

Men oerhört många föräldrar har oerhört svårt att begränsa deras barns skärmanvändning. Har barnen väl fått en telefon tycks resignationen infinna sig. Barnen blir ju så arga om de inte får greja som de vill, när de vill, hur sent de vill. De sover inte. De rör inte på sig. Ja, och så orkar de inte läsa böcker. Läxläsning är så svårt och jobbigt att många skolor inte längre ger läxor.

Det är roligare att scrolla klipp efter klipp efter klipp på Tiktok och Youtube. Eller kanske inte roligare, men hjärnans belöningssystem lurar dem att fortsätta titta på skärmen, timme efter timme. En tv- eller dataspelstimme blir lätt en till och en till och sedan, fast resten av familjen redan sover, en till... Det är knappt man orkar hålla sig vaken i skolan nästa dag.

Och skolan kanske i och för sig förbjuder mobiltelefoner, men vad spelar det för roll när hela skoldagen utspelar sig i ett digitaliserat brus. I många skolor får barnen får egna surfplattor eller datorer redan i mellanstadiet. De kan googla och ChatGPT:a vad som helst när de egentligen ska svara på instuderingsfrågor, de kan chatta med kompisar, de kan fjanta runt bland spelen som påstås vara pedagogiska, men som framför allt vänjer barnen vid att lärande måste åtföljas av rasslande casinoljud och blinkande poängräkning för att vara roligt.

I stället för att lära barnen skrivstil så att de kan låta hjärna och motorik samverka för optimal inlärning, antas de kunna hantera tangentbord – fast de flesta bara hankar sig fram med pekfingrarna.

Redan på lågstadiet är datorerna påtagligt närvarande i undervisningen, och fullt synliga i klassrummen hela tiden. Belöningen när man är färdig med uppgifterna blir inte sällan spel eller kanske SVT:s snabbproducerade barnprogram – i stället för bänkbok eller ritbok.

Och i stället för gemensam högläsning visas kanske barnprogram, julkalendrar eller tv-serier. På skolgården spelas mellolåtar vid gungställningarna och Lilla Aktuellt kan ersätta samhällskunskapsundervisningen när läraren inte hunnit förbereda en ordentlig lektion. Och så där håller det på. Skärmar, distraktioner, underhållning och dopaminkickar.

Och sen suckar vi över att barn i dag har så svårt att koncentrera sig, vi kliar oss i huvudet och undrar över de lavinartade ökningarna av diagnoser.

Det är ett sådant monumentalt svek. Vilken förälder låter sina barn dricka läsk och äta godis dagarna i ända? Nästan inga. Vilka skolor serverar en buffé av chips, popcorn, glass och kakor till lunch? Absolut inga. Alla förstår att om barn hela tiden får socker i sina kroppar blir de ömsom uppjagade, ömsom trötta och förlorar intresset för vanlig, nyttig mat.

Men digitala sockerinjektioner – det ger vi dem hela tiden. Vi låter det digitala sockret stå framme överallt, låtsas att det finns pedagogiskt socker, vänjer barnen vid att förvänta sig digitala sockerkickar i lärandet.

Det måste inte vara så. Det behöver inte finnas datorer i klassrummen på lågstadiet. Mellanstadieelever behöver inte egna datorer med ständig uppkoppling. Genomgångar måste inte alltid företas med nedsläckt klassrum och lysande powerpoint. Belöningar och höjdpunkter måste inte involvera skärmar och spel och filmer.

Och som förälder kan man vänta länge med att ge barnen smartphones och sedan begränsa deras telefonanvändning till två timmar – eller varför inte bara en timme. Blir barnen sura då? Då får de bli det. Det är ditt jobb som förälder att göra det som är bäst för ditt barn – också större barn – inte att ge dem allt socker de vill ha.

Låter det teknikfientligt? Det är ovidkommande. Ju snabbare den tekniska utvecklingen rusar, desto viktigare blir det att värna barnens möjlighet att lära sig tänka, att ha ro att försjunka i läsning och legobygge, att tillräckligt ofta vara tillräckligt uttråkade så att den inre kreativiteten får finna sina uttryck. Vi vet inte hur den arbetsmarknad ser ut som dagens tioåringar kommer att möta.

AI kommer att ha vänt upp och ner på det mesta vi tar för givet i dag. Den ödesmättade frågan är om morgondagens 20-åringar kommer att besitta förmågan att tänka själva, om de kommer våga ha egna åsikter och lita på sitt eget omdöme, om de kommer orka söka efter skönhet och sanning och kunna finna mening tillsammans med andra, om de kommer kunna läsa böcker och se hellängdsfilmer – eller om de kröks inåt, böjda över digitala deviser, avskärmade från andra, mentalt utmattade men själsligt tomma. Ständigt underhållna men aldrig förundrade. Stressade men sysslolösa.

Det är inget mindre som står på spel, och det finns inget sätt som vi vuxna kan undkomma ansvaret för detta.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Ledare

Naomi Abramowicz: Politiken har bidragit till äldreomsorgens problem

Håkan Boström: Anne Rambergs sektstöd borde inte förvåna

Adam Cwejman: Storvinst på vanvård av barn i HVB-hem

Filip Seiman: SVT:s felprioritering är ett hån mot skattebetalarna

© Göteborgs-Posten