Danmark gjorde upp med den mångkulturella utopin för länge sedan och ströp invandringen redan 2001. Ett efter ett slöt de etablerade partierna upp om den invandringspolitik som hade initierats av det nationalpopulistiska partiet Dansk folkeparti.

Frågan desarmerades, nästan alla var överens om att dansk kultur är skyddsvärd och att invandrare ska lära sig danska, anpassa sig till danska värderingar och integreras även ifråga om bostadsort. Politiken i Danmark handlar därför sedan åtminstone ett decennium om helt andra saker.

Så lyder en vanlig skildring av Danmark på 2000-talet. Det är en skildring som står i stark kontrast till svenska förhållanden, där politikerna av beröringsskräck inför Sverigedemokraterna rörde sig åt motsatt håll. Då förordade etablerade riksdagspartier i stort sett öppen invandring fram till slutet av 2015, då det till slut inte gick längre eftersom det bokstavligt talat var fullt i varenda provisorisk mottagningsanläggning som stod att uppbåda.

Sverige befinner sig mitt uppe i de politiska och samhälleliga konvulsionerna av en invandring som länge tilläts överskrida integrationspotentialen – medan det råder lugn och ro i grannlandet. Ungefär så beskrivs skillnaden.

Folk som lutar politiskt vänster säger i stället att det danska etablissemanget snabbt anammade rasismen från högerpopulismen medan det svenska etablissemanget klarade stå pall ett decennium längre – men nu har slagit in på samma rasistiska väg. Oavsett vilken värdering man lägger i skillnaden mellan Sverige och Danmark sammanfaller perspektiven i uppfattningen att det verkligen föreligger en stor skillnad.

Men, har det visat sig, frågan om integrationen är ingalunda avgjord i Danmark. Det mångkulturella samhället existerar och är överraskande nog återigen en av de hetaste politiska frågorna inför valet nästa år. Dansk folkeparti har (DF) fört in ordet "remigration" (återvandring) in i det politiska finrummet.

Konkret består det av ett knippe........

© Göteborgs-Posten