Ratko Mladić begravdes i Belgrad måndagen den 7 september 2026. Ceremonin blev betydligt mer offentlig och militärt präglad än en privat familjebegravning. På morgonen låg hans kista i S:t Lukas-kyrkan i Belgrad, där människor kom för att ta avsked. Den serbisk-ortodoxe patriarken Porfirije ledde begravningsgudstjänsten. I kyrkan fanns även militär personal och politiker. Flera serbiska regeringsföreträdare deltog, liksom politiker från Republika Srpska, den bosnienserbiska entiteten i Bosnien och Hercegovina.

Efter gudstjänsten fördes kistan i procession till Topčider-kyrkogården. Den var draperad i den serbiska trikoloren och bars av soldater. Vid kyrkogården stod en hedersvakt och militär salut avlossades. Mladić begravdes bredvid sin dotter Ana, som tog sitt liv 1994.

Oavsett den terminologiska frågan om huruvida detta formellt var en statsbegravning var den serbiska staten starkt involverad. Kroppen hade tidigare flugits från Nederländerna till Serbien med ett serbiskt regeringsplan. Ministrar deltog i ceremonin, soldater bar kistan och militära hedersbetygelser förekom.

Spektaklet väckte ett slags déjà-vu i mig, ekon av redan sedda och hörda tilldragelser. Ännu en obscen karusell av nationalism, uppgrävda och nedsänkta ben, religion, blod och jord. Allt hade jag redan sett. En pervers ceremoni där en folkmordsdömd krigsförbrytare förvandlas till offer genom en offentlig rit. En så kallad ”folkhändelse” (događanje naroda) utspelade sig på nytt framför mina ögon.

Under 1980- och 1990-talen var manifestationer av liknande slag återkommande. Till synes spontana var dessa sammankomster i själva verket ofta välregisserade och koreograferade,........

© Göteborgs-Posten