”Det är allvar. Vad göra? Främja folkbildning och studieförbund. Subventionera fysiska böcker. Fixa ett bibliotek i varje gathörn. Allt, bara något händer.”

Det kanske ser lite osnyggt ut att inleda en text på GP Kultur med att citera tidningens kulturchef – men Johan Hilton är knappast ensam om att känna att något ganska radikalt måste hända, ställd inför ännu en PISA-rapport som vittnar om en stadigt sjunkande läsförståelse bland svenska skolelever (GP 13/9).

Reaktionen kunde tillhöra nästan vem som helst.

Jag har mig veterligen aldrig talat med någon som inte tycker det är viktigt att satsa på att få barn och unga att läsa. Jag anar till och med att man skulle kunna komma överens över blocken om att sådana satsningar måste få kosta.

Men frågan är om vi också är överens om vad det egentligen innebär att ”kunna läsa” – och inte minst om hur skolan ska arbeta för att säkra den förmågan. ”Läsning” kan rimligen inte avse hur många aktiviteter som helst. Det kan låta självklart – men både stora delar av kultur-Sverige och många företrädare för det svenska pedagogikämnet är förtjusta i vidöppna begrepp som kan tolkas lite olika från kontext till kontext.

Förvånansvärt ofta tycks begreppet ”läsning” kunna avse lite vad som helst, kanske just eftersom det har så hög status.

Hellre vidöppna begrepp som kan tolkas lite olika från kontext till kontext. Och........

© Göteborgs-Posten