Min farfar är en av de sista fiskargubbarna |
Julbordet är framdukat. Men det saknas några, inte bara runt bordet utan också på bordet. Förut dignade det av lokala delikatesser som vildfångad lax, färsk inlagd sill och rökt ål. Nu sinar bestånden. Det är en frostig morgon i december när jag går ner till hamnen, precis utanför Själöarna ligger farfars båt förtöjd, och lyfter man blicken några decimeter över hans huvud så ser man ett många gånger större fartyg långt där ute.
Vi lever i Saltkråkans tidevarv, ja, nya säsongen alltså, och där finns som bekant ingen fiskargubbe längre. Producenten har valt att ändra karaktärer och teman för att ”serien ska spegla nutiden på ett mer realistiskt sätt”. Det låter klokt, och speglar nutiden gör den verkligen – som alltmer handlar om att hela tiden synas utan att verka, men det betyder inte att det inte finns människor som hela tiden verkar utan att synas.
Enligt Uppdrag Granskning finns det åtminstone 49 stycken av den sorten, och en av dem är min farfar. Han är 93 år gammal och en tidig majmorgon för något år sedan körde vi fyrtio mil uppför kusten för att skaffa nya garn. På adressen strax utanför Uddevalla möttes vi av säljaren, som i själva verket var en kustfiskare som tvingats lägga ned sina redskap.
Jag minns känslan när vi gick runt i hans lada bland de väldiga........