Herregud, vad skönt det har varit. Guldmunkar, hög midja och fem-i-tre-raggens frånvaro. Separata sängar i ”Paradise Hotel” och ungdomar som inte längre gått till tredje basen. Att den coola i “Sex and the City” för en gångs skull inte var Samantha Jones, utan den frigida torrbollen Charlotte och att mjukporrfilmerna “American Pie” inte längre ingått i varenda tonårings kulturkanon. Att det kallats demure att spara sig till äktenskapet.

Ja, det är alltså sexnegativismen jag syftar på, och som nu – tyvärr – verkar vara på väg att slakna.

Det hela började någon gång runt 2020, när den så länge dominerande sexpositivismen äntligen fick sig en känga på landets kultursidor. Sexpositivismen driver på kontrollen och bevakningen av våra kroppar, menade Lyra Ekström Lindbäck i en essä i SR. Det sexuella självförverkligandet har kostat alldeles för mycket, deklarerade DN:s Lisa Magnusson. Tinder gör kvinnor till obetalda horor, skrev Saga Cavallin i Expressen.

Kritiken var inte helt oväntad. Tiden innan 2020 kändes, åtminstone i mina ögon, som den sexuella frigörelsens absoluta klimax. Att som kvinna ligga mycket och med många sågs som det ultimata kvittot på att man var stark och självständig, modern och upplyst. Ja, till och med en bra feminist.

Är........

© Göteborgs-Posten