Varje sommar bygger dokumentärfilmfestivalen Dokufest en tillfällig utomhusbiograf över den sparsamt flytande floden i Prizren, som med sina 150 000 invånare är Kosovos näst största stad. Vinden får duken att bölja. Ljudspåret dränks stundtals i musik från passerande bilar eller utrop från de många minareterna. Ändå älskar jag att se film där. Mitt i en stad som den välbeställda diasporan under somrarna halvt om halvt förvandlar till ett nöjesfält.

Dokufest har funnits i ett kvartssekel. Arbetet med festivalen inleddes några år efter kriget i Kosovo. Samhället var och är fortfarande märkt av minnen och av motsättningar mellan olika grupper. Men på Dokufest samlas inte bara filmare och filmintresserade från de postjugoslaviska länderna, utan från alla möjliga delar av världen. Här möter man kosovarer, serber, bosnier, kroater, nordmakedonier, albaner, svenskar, tyskar, schweizare, turkar, iranier, amerikaner och så vidare.

Fadern förstår inget av sonens........

© Göteborgs-Posten