I Aftonbladet (2/7) skriver Sofia Lilly Jönsson att kritikerns uppgift inte är att föra estetiska resonemang. Jag håller inte med. Tvärtom tycker jag att svensk litteraturkritik i allt för låg grad utgår från tankar om estetik och i allt för hög grad utgår från kritikerns tankar om sig själv. Några exempel, bland många möjliga:
När Burcu Sahin i april kommenterade den splittrade formen i Hanna Hallgrens ”Hallelujaflickorna” (AB 20/4) lät det så här: ”Det gör att jag släpper kravet på något slags berättelse, men det gör också att jag känner mig ganska ointresserad av släkthistorien och detaljer som inte kan knytas till de större frågorna och linjerna.”
Meningarna pekar inte ut något i boken, utan i Sahin själv. I stället för att på allvar ta sig an de frågor om berättande och minne som ”Hallelujaflickorna” ställer släpper hon kraven och känner sig ganska ointresserad. Det är slö........