Sedan några år tillbaka skriver jag inte längre dagbok för hand, utan på datorn. Därför kan jag söka igenom dokumentet och få bekräftat att jag ingenstans nämner Jens Liljestrands namn. Kontrollen föranleds av en text av densamme (Expressen, 6/4). Under rubriken ”Nog nu! Ingen bryr sig längre om era liv” går han till attack mot svenska författardagböcker, brev- och mailväxlingar samt det som slarvigt kallas för autofiktion.

Gemensamt för de verk Jens Liljestrand exemplifierar med är att de innehåller negativa omdömen om honom själv, vilket han numera säger sig strunta i: ”Jag har inte ens läst diktsamlingen ”Laddet” (2019) där Jack Hildén, efter vad som påstås, kallar mig för en ”fitta”, det känns mest genant när vi ses […] Och när jag blev dissad i Ludvig Köhlers och Mikael Larssons ”Mejl” (2024) kände jag mest sorg över deras uppmärksamhetstörst.”

När Liljestrand diskuterar litterär självframställning är frågan om form helt frånvarande

När Liljestrand diskuterar litterär självframställning är frågan om form helt frånvarande

Ledsnaden och ledan är en följd av att han redan har blivit omskriven av Kristian Lundberg och Crister Enander, Ulf Lundell, Åsa Linderborg, Lars Norén och Hanif Bali.

Ja, det är inte utan att man får känslan att ett angrepp på Jens Liljestrand är just vad som förvandlar en privat text (som min dagbok) till en litterär (som Noréns). Jag skulle helt enkelt kunna foga in hans namn intill några okvädningsord, publicera dagboken och bli rik!

Nej, så går det naturligtvis inte till. Men när Liljestrand diskuterar litterär självframställning är frågan om form helt frånvarande, som så ofta på senare år. I stället får vi den vanliga begreppsförvirringen.

Autofiktion är till exempel inte detsamma som självbiografiskt skrivande utan syftar på texter som medvetet försöker sudda ut skillnad mellan fakta och fiktion. Sådana böcker är, i motsats till vad Liljestrand hävdar, ovanliga i Sverige i dag. Stefan Lindbergs roman ”Viskarna” (2024) utgör ett fint undantag.

Resonemanget är så svepande att det blir tomt.

Resonemanget är så svepande att det blir tomt.

Hur ska man då tolka de självframställande böckerna, om inte som autofiktion? På den frågan kan man inte ge ett generellt svar. Visst håller jag med Liljestrand om att många av dem är tradiga och saknar verkshöjd, att författarna mest verkar skriva det som faller dem in.

Kanske har han också rätt i att angreppen på namngivna personer är effektsökeri och att deras verkan nu har avtagit. Men resonemanget är så svepande att det blir tomt.

Liljestrand jämför en författare som Karl Ove Knausgård med Jan Emanuel. Båda har ju skrivit om sina egna liv! Men att någon gör det är aldrig intressant i sig. Den avgörande frågan är hur de gör det.

Avståndet mellan Knausgårds sexdelade, självbiografiska ”Min kamp” och hans sjudelade, fiktiva ”Morgonstjärnan” är till exempel relativt kort. Det har visat sig att han har stor psykologisk insikt och ägnar sig åt detaljerade vardagsskildringar även när han inte skriver om sig själv.

Men att någon gör det är aldrig intressant i sig. Den avgörande frågan är hur de gör det.

Men att någon gör det är aldrig intressant i sig. Den avgörande frågan är hur de gör det.

Mellan självbiografi och fiktion finns ingen skarp gräns. Det skrivna ger oundvikligen uttryck för författarens inre liv. Textens kvalitet bestäms av två saker: hur rikt detta inre liv är och i vilken mån författaren har lyckats finna en fungerande uttryck för det i text. Problemet med den svenska, samtida självframställningen är, tror jag, att det har blivit en given form som inte kräver reflektion.

Fast hur ska man då tolka att Jens Liljestrand nämns i varje bok? Min chansning är att många författare inte har så mycket att säga.

Jag råder dem att försöka säga något annat ändå. Det är dags att lämna den stackars mannen i fred. Nog nu! för att citera honom själv.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kulturdebatt

Klara Grape: Vad hade hänt om min vän inte fått hjälp?

Emanuel Karlsten: Det här är ett förtroendeproblem för SR

Sanjin Pejković: Samtalet om svensk film är totalt oseriöst

Caroline Hainer: Elina Pahnke tänker fel om korkad tv

© Göteborgs-Posten