Den schweiziske författaren Max Frischs prosabok ”Montauk” från 1975 inleds med ett citat av Montaigne. Fransmannen pekar ut att ämnet för hans bok enbart är han själv. Läsaren föreslås ta bättre tillvara på sin tid. Varningen är såklart giltig även för Frischs bok som är ljuvligt jagisk och introspektiv. I den befinner sig Frisch på pressturné i Nordamerika. Han träffar en trettio år yngre amerikanska i New York.
De reser bort tillsammans över en helg och Frisch bestämmer sig för att skildra deras weekend precis som den är. Inte för att det händer något speciellt eller för att han är förälskad, utan tvärtom för att det inte gör det och att han inte är det. Allt är för en gångs skull enkelt, lätt. Frisch beskriver sig (i Sven Lindners översättning) som drabbad av ”det sinnesförvirrade behovet av nutid genom en kvinna”.
Minnena gör sig gällande ändå. Jämte promenaderna längst kustbandet passerar livet i fragmentarisk revy. Första frun, andra frun, det komplicerade förhållandet med författaren Ingeborg........