Under ett sekel delas det ut hundra Nobelpris i litteratur. Den som prövar att lista 1900-talets främsta författare kommer märka att det är en liten siffra. Man tvingas sålla bort och stryka även sådant som är bra eller mycket bra. Priset ska ju gå till den som inom litteraturen har producerat ”det utmärktaste i idealisk riktning”. Så löd anvisningen från Alfred Nobel.
Mot denna bakgrund har jag ägnat helgen åt att läsa årets pristagare Han Kang. Det är en författare som de senaste åren har framträtt på flera svenska scener och blivit intervjuad i svensk press. Hon brukar få fina recensioner. Fast det får väl nästan alla författare numera? Böckerna beskrivs som gränsöverskridande sorgesånger, fulla av skönhet, kroppens sårbarhet och hyllningar till kvinnlig styrka.
Klichéerna gör mig misstänksam. En vän råder mig att börja med ”Levande och döda” och ”Jag tar inte farväl”. Därmed har jag tagit mig igenom hälften av Han Kangs produktion på svenska, eller en tredjedel om man räknar med de........