I Per Hagmans nya självbiografiska bok ”Johannes och du” finns en underbar scen. Författaren, som försörjer sig på att översätta pornografi i ett lånat kontor på Strandvägen, går ut på gatan för att ta en cigarett. Klockan är halv fyra. Himlen är grå. Han ser sig omkring och konstaterar: ”Som rökare ser jag ju på det stora hela mer av världen än icke-rökare.”
För mig är cigaretter förknippade med romantik. Jag har alltid tänkt att det handlar om ett motstånd mot det nyttotänkande som under det senaste decenniet blivit alltmer dominerande. Att röka är dyrt, ohälsosamt och – eftersom det numera är tillåtet på så få platser – krångligt och tidskrävande. Alltså beundransvärt att framhärda, trots allt.
Fast när jag läser Hans Ulrich Gumbrechts lilla essäbok ”Das ende von allem?” (2023) får jag syn på något nytt. Boken handlar om allt som håller på att försvinna och ta slut, sådant........