Är det för lite bilder i svensk samtida poesi? Herkulesgatans poesiklubb hävdar det, i sin sjuttonde metapoetiska pamflett ”Fjärran här. Ett anförande om poesin”. Den anonyma sammanslutningen ser realism och jagiskhet som dominerande. De önskar en poesi som försöker bryta sig ut.
Herkulesgatans poesiklubb beskriver sig själva som en litterär gerillarörelse. Sedan februari i år ger de ut pamfletter, som alla innehåller en kort redaktionell inledning och en handfull dikter. De finns på vissa bibliotek och i affärer som Myrornas. Klistermärken som gör reklam för klubben hemsöker stan.
Det har blivit tjugotre häften hittills, utskrivna på ”landstingspapper” och häftade ”enligt den kommunala skolans praxis”. Enligt pamflett sjutton har brådskan ett värde i sig: ”Vi har ingen tid – bara ett här och nu. Därför är det hela väldigt enkelt: Skriv dikterna nu och ge ut dikterna nu.” Pamflett tolv beskriver å andra sidan den stora mödan med ”det intensiva poesiskrivandet, det redaktionella skåpsupandet,........