Backas ”1984” har inte fattat något om Orwell |
På svenska teatrar spelar man hellre romaner än pjäser, med varierande resultat. De senaste två åren har jag sett iscensättningar av Jane Austens ”Stolthet och fördom”, F. Scott Fitzgeralds ”Den store Gatsby” och Emily Brontës ”Wuthering heights”. Och det bara på Göteborgs stadsteater.
Senast i raden är den uppsättning av George Orwells ”1984” som nu spelas på Backa teater. Den är utmärkt exempel på genrens stora problem. Här blir det nämligen tydligt att det främst är romanens titel man vill åt. Den tjänar som marknadsföringsstrategi. Att förstå något av själva texten bryr man sig däremot inte om.
Monica Wilderoth står för såväl dramatisering som regi. Båda är okänsliga på en nivå som chockerar. I Orwells roman arbetar till exempel den 39-årige huvudpersonen Winston Smith på något som kallas Sanningsministeriet, det vill säga diktaturens propagandaorgan. Det gör han också på Backa.
Fast scenografin och kostymen placerar honom och kollegorna på en fabrik, för att det ser snyggt ut antar jag. Där skvallrar de med varandra (!) när de tvättar händerna (?) innan Winston går tillbaka ner på golvet i industrilokalen för att radera nyanserade, positiva ord – som märkligt nog dittills har använts i tidningen – och ersätta dem med nyspråksglosan ”plusbra”.
Orwell skildrar en extremt repressiv regim. Den införs redan när Winston är ett litet barn. Som titel övervägde han först ”The last man in Europe”, för det är vad Winston är. Trots ständig övervakning med videoskärmar på gatan, på arbetet och i hemmet har han lyckats bevara en rest av mänsklighet.
Den måste han dölja, till varje pris. I boken anstränger han sig ständigt för att göra sitt ansikte blankt. Agnes Hargne Wallander spelar honom däremot med en mimik inspirerad av stumfilmen: uppspärrade ögon, gapande mun. Hennes Winston verkar ständigt drabbad av panik. Pjäsen får det att framstå som att Storebrors tyranni infördes i går.
Orwells ärende är den motsatta: han vill visa hur tänkandet kan förändras och begränsas på längre sikt, att motstånd till sist inte blir möjligt ens som idé. Landets ledning strävar aktivt efter att göra befolkningen mindre intelligent, bland annat genom att införa nyspråk, det enda språk i världen vars vokabulär krymper för varje år.
”Ordförstörelse är så vackert” säger en vän till Winston, en vän han såklart inte alls kan lita på. När jag läser om boken är det dessa passager som skrämmer mig mest: idén att vi alla blir dummare och dummare i takt med att vi får ett fattigare språk. Men Wilderoth ersätter Orwells gnistrande, svartsynta formuleringar med hemmasnickrade, banala resonemang:
”Människan är så vacker. Hon existerar, hon finns, hon krattar löv, hon gör goda saker, hon kan tänka. Hon vill tänka, förändra, hon vill göra saker tillsammans med andra. Hon är generös och snäll! Inte bara feg och egoistisk.”
Poängen med ”1984” är just att mänskligheten inte existerar i sig, att en viss typ av samhälle kan förgöra den och förvandla oss till djur. När en pjäs som denna spelas för fullsatta salonger är det dags att börja oroa sig.
Ämnen i den här artikeln
Senaste nytt - Kulturkrönika
Anna Rosenström: Göteborgaren borde göra Sveriges VM-låt
Johan Hilton: Liberalernas kram visar hur extremt Sverige är
Nina Morby: Hennes polyrelation har fått USA att balla ur
Nina Morby: Så känns de nya paren i “Gift vid första ögonkastet”