Härom veckan satt jag uppe till fem på morgonen. Det gjorde många andra också den natten, men till skillnad från dem följde jag inte rösträkningen i USA särskilt noga.

Jag försökte desperat få en italiensk seriemördare att älska mig.

Det har gått minst sju år sedan jag spelade de första ”Dragon age”-spelen, men det är svårt att glömma seriens otroliga usp: att bygga relationer. Man får skapa sin egen karaktär och föra långa dialoger med fantasyvarelser. Man väljer uppmuntrande, nedlåtande eller flirtiga repliker. Det slutar i vänskaper, fiendskap, kärlek och sex.

”Dragon age” har alltid gjort drama, mörker och angst bäst

Det här är nog varför nära hälften av ”Inquisition”-spelarna var kvinnor, en sanslös siffra i dess genre. Det är också varför jag kastar mig över nya ”Dragon age: The Veilguard”. Jag spelar troget huvudhandlingen – men framför allt samlar jag på mig kärleksintressen.

Kandidater sållas bort (för ful, för snäll, för tråkig), tills jag har några finalister. Min kvinnokaraktär lärde sig läxan att aldrig satsa helhjärtat på en person efter........

© Göteborgs-Posten