Utan lidande förvandlas vi till Mums-mums |
Det finns en vedervärdig film, ”Martyrs” (2008) av Pascal Laugier, som jag har sett oräkneliga gånger. Den handlar om ett hemligt sällskap som försöker skapa en martyr utan religion.
De kidnappar människor och gömmer dem i ett stort källarutrymme under en vanlig villa någonstans i Frankrike. Föräldrarna i den helt vanliga villafamiljen extraknäcker som torterare. Målet är att offret ska transcendera genom sitt lidande, nå en högre medvetandegrad och rapportera vad de ser.
Hittills har alla offren bara dött, men filmens huvudperson, den unga Anna, är så psykiskt stark att hon uppnår det förhöjda tillstånd där fysisk plåga ger vika för ett slags extatisk närvaro. En frihet mellan liv och död, bokstavligen hudlös efter att ha blivit fastspänd i en ställning och flådd av sin plågoande.
Varför har jag sett den så många gånger? Kanske för att den försöker ge lidandet mening. Likt Jesus på korset får Anna bli något större än en enskild individ – hon blir en portalfigur till outforskade dimensioner, och den enda vägen till att expandera sin mänsklighet är att uthärda något omänskligt.
Varför har jag sett den så många gånger? Kanske för att den försöker ge lidandet mening
Varför har jag sett den så många gånger? Kanske för att den försöker ge lidandet mening
Lidandet, och underkastelsen inför det, går igen i de flesta religioner, i vissa sexuella praktiker, i allt konstnärligt skapande, på........