Sommaren 2025 gjorde den amerikanska komikern Jimmy O. Yang, känd från bland annat satirserien “Silicon Valley”, en resa till Hongkong, där han föddes. I en rad virala inlägg på sociala medier gick han runt och pratade varmt om den fantastiska matkulturen, de imponerande skyskraporna, de charmiga båthamnarna, det myllrande nattlivet.

I positiva kommentarer på Instagram och Tiktok hyllades klippen för att de gav oss ”en autentisk blick” på Hongkong, där tittarna fick en chans att följa en person med djup lokalförankring som återvänt till föräldrarnas hemtrakter.

Yang var uppenbart bekväm på Hongkongs gator, han förstod de kulturella koderna, visste precis hur och var man beställer de bästa nudelrätterna. Det fanns en smittsam charm i dessa videor. Men de var beställda av diktaturen Kina, som en del av en omfattande och världsomspännande propagandakampanj för att främja landets varumärke.

Målet var att under förra året anlita 100 utländska influerare för att nå 100 miljoner människor världen över. I Peking beskrivs kampanjen som en del av en större strategi för att “använda utländska röster för att tjäna Kinas intressen”. Frasen är återanvänd från Mao. Det är bara tekniken som har förändrats.

I ett annat exempel från samma kampanj, med ännu större genomslag, reste den amerikanska Youtube-stjärnan och gamern Darren Watkins, som är mer känd under namnet IShowSpeed (43 miljoner följare på Instagram, 48 miljoner på Youtube) till Kina för en liknande videokampanj med implicit PR för regimen.

I euforiska videoklipp åkte Watkins runt i Sichuanprovinsen och fascinerades av den kryddstarka maten, Kinas hypermoderna snabbtåg och den imponerande skyline av skyskrapor som tornar upp sig längs The Bund i centrala Shanghai.

Kinas mål att nå 100 miljoner människor i väst kan ha uppnåtts enbart genom att anlita Darren Watkins. En video från Shenzhen, Kinas Silicon Valley, där en storögd Watkins rapporterar om landets tekniska framsteg, sågs av mer än nio miljoner användare på Youtube på ett par dagar. Många av kommentarerna hyllade orwellskt nog Watkins PR-kampanj för Kina för att ha “genomskådat den antikinesiska propagandan” i väst.

Kampanjerna från Jimmy Yang och Darren Watkins är perfekta exempel på den nya form av propagandakrig som just nu utspelas på våra skärmar. De visar att det blir allt svårare för vanliga människor att identifiera digitalt innehåll med strategiska, geopolitiska mål.

Videorna ser ut som oförargliga turistklipp, från kändisar som har en ovanligt kul semester. De sociala plattformarna, som Instagram, Youtube och Tiktok, förser Yangs och Watkins videor med små rader som förklarar att inläggen är sponsrades av exempelvis turistbyrån “Discover Hong Kong”, men det låter kanske inte så oroande för den som inte känner till Pekings bredare strategi.

Slaget om kulturell makt och globalt inflytande kommer idag sällan från konventionella megafoner och plakat, utan kan lika gärna se ut som lättsamt och käckt content för turister och matintresserade.

I en tid då världsordningen förändras i rasande fart, med ett USA som saboterar sitt eget förtroende och viktigaste allianser, överger internationella organisationer och institutioner, är det andra länder som kliver fram, redo att fylla de stolar som USA lämnat tomma. Framför allt gynnas diktaturer som Kina.

Under det senaste decenniet har Kina lagt mer resurser än något annat land på global propaganda och påverkanskampanjer för att främja sitt nationella varumärke. Peking spenderar motsvarande 150 miljarder om året på det som formellt kallas offentlig diplomati, det vill säga diplomatiska initiativ som riktar sig till andra länders befolkningar snarare än deras regeringar. Utöver det har Kina lagt astronomiska summor på infrastrukturprojekt och regionala investeringar, med uppenbart strategiska ambitioner.

När Kina erbjuder lån för nya broar eller hamnbyggen i östafrikanska länder eller Balkan ackompanjeras det ofta av krav på att exempelvis få sända fler kinesiska kanaler på det lokala TV-utbudet.

Om Kina kan sälja gosedjur till miljontals konsumenter världen över kan de också sälja idéer.

Om Kina kan sälja gosedjur till miljontals konsumenter världen över kan de också sälja idéer.

I många år var Kinas propaganda bufflig och kontraproduktiv. Förtroendesiffrorna för landet har rasat i väst sedan Xi Jinping kom till makten. Men det senaste året har något hänt. Kinas kampanjer har blivit smartare och mer effektiva. Leksaken Labubu har kanske fått oproportionerligt stor uppmärksamhet, men succén för dockan beror delvis på att kinesiska plattformar som Tiktok marknadsfört den så effektivt. Om Kina kan sälja gosedjur till miljontals konsumenter världen över kan de också sälja idéer.

Det är nu inte bara lättmutade influerare och komiker som bidrar till Pekings geopolitiska propaganda, utan i allt högre utsträckning är det även västerländska intellektuella. I princip dagligen ser jag hur inflytelserika journalister och forskare i väst delar inlägg och artiklar, eller narrativ som artikulerats av prokinesiska aktörer och medier, som China Daily och South China Morning Post.

Sedan Donald Trump återvände till Washington har det blivit särskilt populärt att prata om att Kina nu tar över ledarskapet i den gröna omställningen, när USA kör in i en återvändsgränd av antivetenskapligt nonsens och nostalgisk fossilbränsleromantik. Det är förståeligt att den häpnadsväckande utvecklingen för grön teknik i Kina väcker entusiasm i ett nyhetsklimat där det annars är glest mellan ljusglimtarna.

Den respekterade ekonomen Adam Tooze var nyligen i Yunnan-provinsen i Kina och skickade hem lyriska rapporter om den radikala urbanismen och de gröna visionerna. Tooze är en av många akademiker i väst som nu beskriver Kina som ett framtidsland, en “electrostate” i kontrast till “petrostates”, oljenationer, som USA, Ryssland och gulfländerna.

Men hur rimligt är det att ensidigt hylla Kinas gröna revolution när landet samtidigt öppnar rekordmånga nya kolkraftverk och idag är det land som står för mest utsläpp i världen. De har dessutom passerat USA i historiskt ackumulerade utsläpp. Deras plan för grön omställning bygger på att först öka utsläppen och sedan vända utvecklingen om ett par decennier; en strategi som kan få ödesdigra konsekvenser för planetens motståndskraft.

Hur kompatibelt är det med en image som en hypermodern “electrostate”?

Hur kompatibelt är det med en image som en hypermodern “electrostate”?

Samtidigt köper Kina rysk olja och gas för mer än 6 miljarder dollar i månaden, enligt Centre for Research on Energy and Clean Air. Det är mer än något annat land. Hur kompatibelt är det med en image som en hypermodern “electrostate”?

Kina producerar dessutom oerhört klimatskadliga konsumentprodukter, som lågprisgiganterna Temu och Shein. Globalt står klädindustrin idag för ungefär tre gånger så mycket utsläpp som hela den globala flygindustrin, och där är det Kinas företag som tar täten.

Tooze hyllar knappast Kinas gröna teknik för att han i hemlighet beundrar deras diktatur, men han bidrar ändå till att stärka ett vilseledande narrativ där västländerna tillhör det förflutna och Kina är framtidslandet.

Vi såg samma dynamik förra gången Trump var president, då Xi Jinping också klev fram med en tydligare röst i internationella institutioner, särskilt när det gäller klimatfrågor. Den här gången är Trump betydligt mer aggressiv utrikespolitiskt, samtidigt som Kina hunnit komma längre i sin egen tekniska och ekonomiska utveckling, inte bara för grön teknik utan även när det gäller AI-produkter, militärteknik och konsumentprodukter.

Donald Trumps återkomst till Washington har alltså givit Kina en ny chans att dominera globalt.

Berättelsen om ett oundvikligt ”kinesiskt århundrade” som tog form i början av 2000-talet var både överdriven och förhastad. Men svängen tillbaka till det motsatta narrativet, om ”Peak China”, som tog form när landets befolkning började minska för tre år sedan, var också förenklad.

Kina tar nu vara på tillfället att stärka sin närvaro i internationella organisationer och institutioner, som FN och Världshälsoorganisationen, och presenterade sitt land som en ny stabiliserande kraft i en kaotisk värld, samtidigt som Washington betraktas som hopplöst opålitligt.

Det var ingen slump att Kina valde att chocka den globala teknikvärlden genom att lansera DeepSeek, en öppen källkodsprodukt för AI som verkade överlägsen många amerikanska konkurrenter, just den vecka då Trump svors in som president för andra gången, i januari 2025.

När USA överger globala samarbeten och internationella institutioner inser Kina återigen att det finns en historisk möjlighet att fylla det tomrummet. I den årliga rapporten Democracy Perception Index, där 110 000 personer i 100 länder tillfrågas om andra länders anseende, rankades Kina för första gången någonsin högre än USA i 2025 års mätning.

Det beror främst på framstegen i just de länder där de satsat mest på infrastruktur, lån och påtryckningar, i Afrika och Latinamerika. Men det beror också på USA:s självdestruktiva diplomatiska reträtt under Trump. I FN är det nu fler länder som röstar med Kina och Ryssland än som röstar med EU:s liberala demokratier.

Kinas strategiska investeringar i infrastruktur och skuldavskrivningar i globala syd, i kombination med en burdus tvångsdiplomati, verkar ha lyckats med målet att köpa till sig lojalitet från ett hundratal länder som nu överlag röstar med Kina i viktiga frågor i FN.

Det gör det svårt för FN att få igenom sanktioner mot Kina i frågor som mänskliga rättigheter och förtrycket av uigurer i Xinjiang. Kinesiska tjänstemän leder också fyra av FN:s tretton särskilda utskott. Kina har blivit den superkraft i FN som USA valt att inte längre vara.

Kinas kulturella inflytande har uppenbart återhämtat sig från nedgången under covidpandemin.

Kinas kulturella inflytande har uppenbart återhämtat sig från nedgången under covidpandemin.

På 2010-talet blev Kina kända för sin så kallade vargkrigardiplomati, döpt efter den våldsamma och chauvinistiska actionfilmen “Wolf Warrior 2”, som symptomatiskt nog var en stor framgång inhemskt men väckte begränsad entusiasm i resten av världen.

Idag har Kina övergivit den strategin för en mer mångfacetterad global diplomati, som fortfarande har aggressiva inslag, hot och hårda påtryckningar , men också paras med sofistikerade metoder för kulturell diplomati.

Där handlar det om att bjuda in världsberömda influerare, som Yang och Watkins, att visa den senaste gröna tekniken för nyfikna forskare och journalister från väst, men också om denna globala charmoffensiv och nya satsningar på kultur.

Kinas kulturella inflytande har uppenbart återhämtat sig från nedgången under covidpandemin. Shanghai har nu fler Michelin-stjärniga restauranger än någon annan asiatisk stad utanför Japan. Kinesiska arkitekter vinner allt oftare globala priser som Pritzkerpriset, och västerländska stjärnarkitekter, från Rem Koolhaas och Frank Gehry, bygger nu sina mest ambitiösa och extravaganta projekt i kinesiska affärsdistrikt.

I Peking öppnade förra året ett dussintal ståtliga nya museer, konserthus och kulturinstitutioner, bland annat världens rent fysiskt största bibliotek, med en spektakulär läsesal lika stor som en fotbollsarena, ritad av de norska avantgarde-arkitekterna Snöhetta. Det sker samtidigt som västländer med få undantag slaktar sina kulturella institutioner och skär ner på diplomati, bistånd och strategisk kommunikation.

Kina kommer därmed allt närmare målet att fullfölja den strategi som Xi Jinping artikulerade så fort han kom till makten för 13 år sedan: att göra landet omtyckt och respekterat i omvärlden, att stärka “den kinesiska berättelsen” och landets mjuka makt, för att därmed också stärka landets hårda makt.

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Kultur

Bröst och snoppar i dockteater för vuxna

Här spelar stora artister på små scener i sommar

Jan Andersson: ”Vad händer? Plötsligt lyfter programmet?”

Luke Combs: ”Tanken på Ozempic skrämmer mig”

© Göteborgs-Posten