I någon av de hundrafemtielva romaner jag slukat det senaste året fanns några rader som plötsligt gör sig påminda. Det handlade om en teori som sa att när ens förälder har gått bort är det inte ovanligt att man börjar efterlikna den saknade. Som en form av omedveten hyllning.
Det är en ganska typisk vårdag i Göteborg med alla väder i sammanträde när jag inser att mina funktionella vandringsbyxor har börjat ta sig friheter. Tidigare var användningsområdet just vandring i skogen, lättare trädgårdsarbete eller på sin höjd en utflykt till återvinningen. Men här går jag på stan för att göra några ärenden och ser i ett skyltfönster en figur i keps och bekväma byxor med anmärkningsvärt många fickor.
Det är ju jag! Och faktiskt inte helt olikt min pappa. Kanske stämmer det jag läste i den där boken och det skulle ju förklara en hel del, inte enbart min praktiska outfit. Som det här att jag har blivit en fena på att avsluta samtal med tjatiga säljare i telefonen eller att jag ropar ”den är min” när bollen kommer upp på läktaren under en match. Men framförallt förstår jag nu varför........