Problemet med den politiska poesin är inte godheten |
Varje gång ett “jag” med någon sorts verklighetsanspråk dyker upp i en bok följer en yrvaken debatt på kultursidorna om en författare verkligen får skriva vad som helst i en litterär text. För alla som läser eller skriver är frågan fullkomligt betydelselös, och förtjänar inte att bemötas med mer än en motfråga: är texten bra?
Utanför universitetens väggar leder allt – form, idéstoff och känslor, i den mån dessa kan separeras – fram till denna fråga.
Tyvärr måste den upprepas. I Aftonbladet går poeten Burcu Sahin till attack mot poesiplattformen Örnen och kråkan och får uppbackning av Göran Greider. Anledningen är dels en recension av Nioosha Shams diktsamling ”Ur” som Rebecka Kärde skrev i augusti, dels en podd av Magnus William-Olsson från årsskiftet.
Texten – ett lapptäcke av ideologikritik och slagord på formen “det är inte x, utan y” som universitetslärare i humaniora brukar avråda från att skriva – är egentligen för spretig för att kunna bemötas. Men den handlar nog, när alla retoriska vändningar och insinuationer om Kärde och William-Olsson skalats bort, om att poeter........