Så här mot slutet av året är det omöjligt att undvika årskrönikorna. Redaktioner har haft fullt upp med att summera årets höjdpunkter. Andra försöker navigera mellan dem. Eller argumentera emot dem, genom att skryta om sin onekligen obskyra och smala stil.

Om man upplever detta decembermyller av topplistor och spådomar som en kakafoni av omdömen finns en enda lösning: Fråga Chat GPT. Delta inte i gemenskapen. Ditt nyårsquiz är ordnat. Varför slösa tid på att få en enhetlig bild av årets kulturutbud när AI kan ge dig det på några sekunder? Schhh. Du kan sluta tänka redan nu.

Jag har länge velat skriva om mitt år med generativ AI, den typ av artificiell intelligens som handlar om att återskapa mänsklig intelligens i sin helhet, för att sedan förbättra den. Samtidigt har jag varit för upptagen med att gå i barndom. Jag har konsumerat material på förkroppsligade frukter som utbrister i italienska nonsensord, avlidna kändisar som återuppstått, Donald Trump som rippad superhjälte. Eller hans politiska motståndare som försetts med påhittade xenofobiska uttalanden.

Det har blivit allt svårare att orientera sig bland det sjuka som börjat sprida sig i mina flöden. På kommentarsfältet har frågan “Is this AI?” blivit gammal skåpmat. Mitt dagliga intag av AI-genererade bilder i kombination med användningen av de textbaserade AI-apparna har försatt mig i ett slags mental tipping point. Brainrot är för mig inte bara ett roligt modeord, utan något jag erfar.

Det vill säga: AI har gjort oss naturligt dumma ännu dummare.

Egentligen borde jag ha varit bättre........

© Göteborgs-Posten