Må den som är utan bristande vandel kasta första stenen |
I veckan presenterade regeringen det omdebatterade förslaget om att införa en så kallad vandelsprövning i ärenden som rör beviljande, förlängning eller återkallelse av uppehållstillstånd. På modern(are) svenska syftar förslaget till att allmänt hyfs och gott uppförande ska tillmätas en större betydelse vid prövningen av den enskildes rätt att vistas i Sverige.
Förslaget tar inte sikte på brottsliga gärningar, som alltid har begränsat rätten att beviljas uppehållstillstånd, utan på bekymmersamma beteenden i mer allmän mening.
Det är omständigheter av typen svartarbete, obetalda skulder, felaktigt ifyllda myndighetsblanketter eller upprepat fylleri som ska kunna utgöra ett hinder för den enskildes rätt att stanna i Sverige.
Regelefterlevnad är ett återkommande begrepp.
I likhet med regeringen uppskattar jag både allmänt hyfs och gott uppförande hos mina medmänniskor
I likhet med regeringen uppskattar jag både allmänt hyfs och gott uppförande hos mina medmänniskor
Det är glädjande att läsa att regeringen undantar prostitution, tiggeri och missbruk från sådana omständigheter som tidigare har omtalats som möjliga hinder vid en vandelsprövning. Här framhåller regeringen att detta är omständigheter som vittnar om utsatthet snarare än ett dåligt leverne. Som Niklas Orrenius påtalar i DN är detta ett resonemang som hade kunnat utsträckas också till många personer i skulder och svartjobb (24/3).
I likhet med regeringen uppskattar jag både allmänt hyfs och gott uppförande hos mina medmänniskor. Jag kan själv inte anklagas för vare sig svartjobb eller några besök i fyllecellen. Samtidigt har jag ett spärrat bibliotekskort och jag betalar inte när jag bara ska åka någon enstaka hållplats med spårvagnen.
Jag beställde ingen eftersändning av posten sist jag flyttade, så några räkningar blev sena. Allt detta kan jag unna mig, eftersom jag är välbeställd medelklass och inte lever under myndigheternas lupp på det sättet som man snart gör om man är senare ankommen till Sverige än jag.
Trots min lätt slarviga karaktär är jag ändå bara en duvunge, om man jämför med många av mina kollegor inom juristkåren. Av alla de jurister jag har känt och fortfarande känner har jag lärt mig otaliga sätt man kan skattefiffla på eller runda bygglovsreglerna.
Även om jag själv aldrig skulle vilja eller våga använda dessa knep vet jag alltså att man inom min samhällsklass ser det som en sport att undvika att följa regler.
Dessutom, eftersom jag ser mycket på nyheterna, vet jag att detta är sant också för vår politikerkår. År efter år tror att de ska undkomma redaktionernas granskningar med sin kreativa hantering av förmåner.
Jag häpnar varje gång det görs ett nytt reportage om någon riksdagspolitiker som står skriven i sin mormors båthus. Och då har jag ännu inte berört den ymniga alkoholkulturen bland de politiker som stiftar våra lagar. Den får lagrådsremissens nykterhetsföreskrifter att blekna.
Vi borde inte strukturera ett samhälle utifrån en annan logik än att vi ställer de krav på andra som vi ställer på oss själva.
Vi borde inte strukturera ett samhälle utifrån en annan logik än att vi ställer de krav på andra som vi ställer på oss själva.
Jag saknar med andra ord en överensstämmelse mellan de förväntningar som ställs på personer som söker uppehållstillstånd och de som gäller för oss som skriver, tillämpar och utvärderar lagarna. Man invänder visserligen i lagrådsremissen att det är naturligt att det finns ett utrymme att låta en utlännings misskötsamhet få andra följder än vad som gäller för svenska medborgare.
Jag tycker att det är en okristlig hållning.
”Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?” kan vi läsa i Matteusevangeliet. Frågan bör ställas både till den som skriver och den som applåderar förslagen om vandelsprövning. Jag önskar att den långa uppförandelistan som presenteras genom lagrådsremissen används som en möjlighet till självreflektion för den del av befolkningen som lever i trygghet, bortom myndigheternas kontroller.
Efter tid för självreflektion är det min förhoppning att vi återgår till folkhemmets grundtanke, på Per-Albins Hanssons prosa: ”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”
Vi borde inte strukturera ett samhälle utifrån en annan logik än att vi ställer de krav på andra som vi ställer på oss själva. Samma krav, samma förutsättningar.
Ämnen i den här artikeln
Senaste nytt - Kommentar
Nina Morby: Sverige förtjänar inte Skavlan
Martin Gelin: Kan påverka valet även i Sverige
Ann Ighe: Vi blir inte bättre människor av skönlitteratur
Klara Grape: Filmen jag älskade har blivit verklighet