Den göteborgare som kliver på ett tåg i Prag och far söderut mot München och vidare genom Brennerpasset kan så småningom uti sommarens soliga dagar kliva av på en fransk järnvägsstation. Denna järnvägsstation han heta något som Juan-les-Pins. Det är en stad som består av vita fasader och gröna flagnade fönsterluckor. Vid strandpromenaden sitter gubbar på blå pinnstolar och äter bläckfisk.
På denna strand stod göteborgaren nästa förmiddag. Hans familj hade redan frustande nedsänkt sig i Medelhavet. På redden låg sådana vita motorbåtar som brukar synas i bakgrunden när Svensk Damtidning har fotograferat de svenska medborgarna Carl Gustaf och Silvia.
Göteborgaren tittade på familjen (ej aktuell för Svensk Damtidning) i Medelhavet och mot den azurblå himlen – på Côte d’Azur är ”azurblå” ingen kliché utan en neutral sakupplysning. Solen sken.
Inga kunder kunde rimligen hitta dit.
Göteborgaren tänkte: jag behöver ett parasoll.
Det fanns uthyrare av parasoller på stranden. För att en göteborgsk familj skulle få sitta under ett sådant parasoll krävde en funktionär med biljettväska på magen 40 euro per person. Det var bara lite dyrare att hyra ett parasoll i två timmar än att bo en weekend på hotell i Juan-les-Pins.
Göteborgaren formade händerna till en........