Jag hade några timmar att slå ihjäl i Helsingborg och bestämde mig för att idka stadens folksport.

Jag har aldrig själv bedrivit denna berömda idrott. Den har blott stått för mig i ett skimmer av gröna immiga danska ölflaskor, färska räkor, landskap av smörrebröd och tunga vita dukar.

Jag skulle alltså tura. Det är, som varje lätt alkoholiserad Själlandsresenär vet, att färdas fram och tillbaka över sundet vid ett restaurangbord på någon av de trivsamma färjorna. Det finns säkert någon ombord som verkligen har ett ärende till Danmark, men det är vägen som är mödan värd.

Det regnade i Helsingborg. Det var en fredag.

Jag köpte en biljett på färjeterminalen. En skylt meddelade att antingen ”Aurora”, ”Tycho Brahe” eller ”Hamlet” avgick till Helsingör var tjugonde minut.

Avgångshallen i Helsingborg var ett stort blanklackat parkettgolv. En kvinna satt på en bänk och nös fyra eller fem gånger. Hon nös liksom på skånska. Det var stora och bullrande nysningar, med antydda diftonger mellan utbrotten.

I biljetthallens fönster sänkte sig molnen över Helsingborg. För varje minut som gick skruvades staden och sundet in i dimman.

Det fanns tre färjor att välja mellan.

Jag funderade på vilken av dessa båtar som bäst svarade mot behovet av räkor och........

© Göteborgs-Posten