En gammal devis gör gällande att medieformaten föder sina egna ämnen. Formatet styr innehållet. Dess upphov brukar tillskrivas litteraturprofessorn Marshall McLuhan som på 1960-talet proklamerade att ”the medium is the message”. Om vi utgår från den tesen skulle dagens debattklimat alltså följa den logik som dess dominerande format – det vill säga olika digitala medier – främjar. På ytan förefaller en av sommarens kulturdebatter vara just ett skolexempel på det. Det vill säga den debatt som handlar om ett visst tal som en viss minister höll fram för en viss skulptur föreställande en viss örn. Vi talar om symboler, associationer och den pajkastning som följer på det.

Debatter som dessa lever i viss mån på människans enfald. När folk börjar förstå varandra tenderar dessa debatter att dö tämligen omgående, utan att för den skull ersättas av det mer sofistikerade samtalet, vars syfte är att fördjupa kunskapen och föra samhället framåt – en eftersatt genre i kulturkrigets tidevarv. Men jag bemödade mig ändå att se debatten om Carl Milles staty och civilminister Carl-Oskar Bohlins tal som något mer än ett menlöst exempel på verbalt underhållningsvåld. Och det finns intressanta och relevanta inslag som gör den värd att ta på allvar.

Det hela börjar som bekant med att Svenska Dagbladets fackboksredaktör Anders Q Björkman i en artikel skriver att den estetiska inramningen av Bohlins tal till flygvapnets 100-årsjubileum fick honom att associera till fascistiska stilideal som han i sin tur menade hade gjort Benito Mussolini........

© Göteborgs-Posten