Har göteborgare äntligen insett sanningen om mellanrätter? |
Till sist orkade vi inte mer. Till sist beställde vi en helt vanlig fläskmedaljong, efter åtta dagar av tärande mat i Kenya. Jag hade ätit strutskotlett som smakade husmögel. Jag och min flickvän hade delat på en grillad svärdfisk, och sedan tigit i flera timmar.
Men nu satt vi på en restaurang tio mil utanför Mombasa. Zebror passerade på gräsmattan. Tända ljus, mild himmel, fläskmedaljong med rödvinssås och potatis.
Hur skulle det kunna gå fel? Jag skar i kotletten, skrattade gott med mina bordskamrater, kände mig stark och bred. Men snart insåg jag något besvärande: Köttbiten var till nittiosju procent byggd av bindväv och senor. En räfflig fettklump fastnade i nedre delen av strupen, och började pressa mot mitt bröst. Jag blev fuktig över näsryggen, fick pipig röst, kom in på märkligt intima anekdoter.
Senare under natten spydde jag upp samma kotlett, med ett pyrotekniskt tryck i lungorna. Lejon vrålade några hundra meter utanför vår stuga, babianerna sjöng tillbaka. Jag minns att jag log och grät samtidigt.
Under resten av vår resa till Kenya tänkte jag framför allt på en sak: hur tacksamma bör vi inte vara över det svenska köket? Jag längtade efter en medioker frukostbuffé i Ulricehamn eller Kinna. Jag........