Vi har varit ute i skogen i flera timmar. Våra två hundar har fått springa omkring, mer eller mindre hur de vill, och har kunnat följa vittringar, spår, lukter och bara nycker. De har grävt, de har klättrat och de har lekt. De har fått sin mat direkt på marken i mossan. De har fått söka godis i ihåliga trädstammar och under stenar. Kort sagt: de har haft hundens motsvarighet till den perfekta blandningen av spa-helg och guldpass på Liseberg.

Och ändå. När vi börjar röra oss tillbaka mot bilen märker man hur de fyrbenta stegen blir långsammare och mer saktfärdiga. Det skuttas inte lika friskt längre. Visst, två timmars skogsvistelse tär på krafterna – men det är också något annat som tynger våra vargättlingar.

När bilen kommer inom synhåll händer det att de – kanske framför allt den äldre av våra två hundar, vis och erfaren – stannar till och söker vår blick. Och även om jag vid det här laget känner våra hundar väl och egentligen vet att jag, i den här situationen, aldrig bör titta i några hundögon, så är det svårt att neka en annan levande varelses önskan om kontakt.

En bedjande blick räcker. Klick. Automatiskt känner jag det, med en gång: vistelsen i skogen har varit för kort. Den räcker inte på långa vägar. Jag har varit en........

© Göteborgs-Posten