Det är vår och det arbetas i våra kvarter. Gatuarbetas. Halva Majorna grävs upp. Det hackas asfalt, grävs grus och staplas sten från sjutiden och fram till fyrasnåret. Gropar uppstår raskt och försvinner lika fort. Mystiska, gula rör läggs ner i marken, rör som ska transportera eller skydda något. Nya skyltar, stående i cementblock likt dödsdömda maffiaoffer på väg till en öde kaj, med ajabaja-ord om gatuparkeringen, reses. Bilar som inte fattar får gula böter.

Små, jag vill inte säga ”nätta” för det är fel ord – men ”något taniga”, grävmaskiner larvar omkring på gatorna. Män och kvinnor i gulgrönt, ibland orange och med vita hjälmar, pratar, gestikulerar och svärmar kring maskiner, grushögar och följebilar. De vet vad de gör. De vet vad allt detta ska leda till. Vad det ska bli. Det vet inte vi som bor här. Grävskopefolkets dagliga värv är både magi och ett störande moment i vår vardag. Men så får det vara; vi biter ihop och tänker ”det blir bra när det bli klart”. Vad ”det” nu är.

När jag tillfälligt lämnar staden för landet, över den långa helg vi kallar påsk, är gatan buckligt trasig och slirigt smal, fylld med blåröda kryss, blinkande bökighet och hasande väntan. När jag återvänder efter en milt sagt stormig helg – en helg där en herre vid namn Dave har visat vem som bestämmer – ja, då ser gatan annorlunda ut på nytt.

Stormen har jonglerat runt avspärrningarna: de gula, tillfälliga fartguppen har kastats in i husväggen, de lampkrönta konerna ligger hjälplösa i rännstenen och de silvergrå stängslen har tryckt sig samman, som för att söka trygghet i flocken. Dave har pratat med magstöd och förklarat att det är han – och bara han – som får jobba med orange och gult.

Men utgrävningen på gatan verkar trots allt detta klar. Arbetarna samlar ihop de kringströdda anvisnings- och avspärrningsmackapärerna, släpar för sista gången en raspande stålskopa över vinterns klarglömda, osopade grus och vinkar bye-bye till landshövdingehusen. Färdigjobbat. Och det är inte stormen som fått bukt med grävmaskinerna. Nej, arbetet har tvärtom, trots Dave, genomförts med precision och bravur inom ett snävt tidsfönster. Det hela har bara ruskats om lite.

I tystnaden efter maskinernas uttåg hör jag plötsligt Göteborgs alla vårljud igen. Hur måsarna gratulerar sig själva, skriar nytvättat och kastar sig uppåt, mot den klarblå himlen. Hur barnen på den närbelägna skolgården skockvis gastar i gång vårkänslorna. Jag sniffar och förnimmer hur staden har börjat lukta annorlunda. Duster av varmare asfalt, kaffe, gräs, nyvaken optimism.

Jag blir, vad heter det, det där uttrycket som så väl beskriver det man känner när solen återvänder … just det: yster.

Det blir en promenad. Den tar mig genom Djurgårdsparken, där ett träd knäckts och somnat in över ett tomtstängsel. Vidare över Stigbergets dromedarpuckel, nedför liden, varefter jag dansar dingelbent längs Andra Långgatan med ryggsäcken taktfast daskande mot mina kotor. En parallellgata bort bor det fler grävskopor. De klingar i takt med mina steg.

Dave har pratat med magstöd och förklarat att det är han – och bara han – som får jobba med orange och gult.

Dave har pratat med magstöd och förklarat att det är han – och bara han – som får jobba med orange och gult.

Jag höjer blicken och ser plötsligt att folk ju för fasen sitter på uteserveringar i sex plusgrader, beslutsamt vända mot solen. Det finns något rörande i denna vår kollektiva förnekelse. Det är för kallt, det blåser, men ändå sitter vi där med våra ansikten mot ljuset, laddande våra batterier. En göteborgare ger aldrig upp. Varje liten solglimt ska tas tillvara, varje torr dag är en investering. Det är som någon slags medborgarceremoni.

Våren här är inte vacker på ett vykortssätt. Den är rufsig, ofärdig och lite trögstartad. Som göteborgarna själva. Nyväckt. Uppgrävd av en stor, gjuten metallskopa ur permafrosten och lagd på en grushög för att tina.

Kanske är det detta jag älskar mest med Göteborg – att vi alltid pendlar mellan frustration och försoning, mellan cynism och optimism. I den här staden får man öva på att vara människa.

Varje år känns det som att jag försöker låta bli att stressa ljuset, för jag vet ju hur det här funkar – det här är trots allt inte min första Göteborgsvår. Magi pratade vi om förut, men ni kan kalla det vad ni vill: våren kommer när den själv vill, inte när vi bestämmer.

Och när den väl gör det, när vinden plötsligt luktar hav snarare än is, när solvinden smeker en i ansiktet och brer stekyta på ens hud och när spårvagnens kurvgnissel låter fuktigt i stället för frostigt – då är det, när allt kommer omkring, rätt fint att bo i en stad som påminner en varje dag om att allting – precis allting – har en början och ett slut.

Stormar, årstider och gatuarbeten.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

GP Världens gång - kåseri av Jonas Slättung: På Briljantgatan lärde jag mig att det är de gapigaste killarna som slåss | Göteborgs-Posten

Ämnen i den här artikeln

Senaste nytt - Världens gång

John Brovik: Fredrik ritade Sjöräddningens unika drönare

Vem minns Vicke Sopberg?

Tyko: Har Donald Trump gjort ett undantag för svenska påskfjädrar?

Johan Wanloo: Jag tokälskar (delar av) Göteborg

© Göteborgs-Posten