När ska jag behöva slippa resa mig för gamla människor på bussen?

Det är vad jag tänker då jag sitter på sextioettan från Masthugget på väg till stan.

Men det är kanske bäst att ta det från början. Målet för dagens bussfärd är att köpa en pärm till firmans bokföring. Man borde prata mer om att bakom alla peppiga floskler om entreprenörskap sitter någon på småtimmarna med krökt rygg och sorterar kvitton med bara sina egna svarta ringar under ögonen som sällskap. Men det får bli en annan gång.

Jag hade ju för all del kunnat beställa mitt kontorsmaterial via nätet och sedan gått och hämtat i närlivset i samma hus där jag bor. Men om det inte vore för dessa små expeditioner hade jag förmodligen aldrig kommit ut och skådat folk. Något som har viss betydelse för mitt yrke.

Sittande i mina egna tankar, som handlar om man kanske skulle unna sig ett hundrapack plastfickor medan man ändå håller på, märker jag plötsligt hur en äldre herre tittar på mig med en blick som säger ”res dig upp pojkvasker”.

Väluppfostrad som jag är gör jag det nästan. Men ändrar mig i sista........

© Göteborgs-Posten